Tryckfrihetsförordningen är till nytta på många sätt. Den gör det även lättare att förstå vad som står på spel i fallet med den avhoppare som lämnat ut uppgifter från USA:s motsvarighet till svenska FRA.
Demokratins livsluft är den öppenhet och insyn som gör det möjligt för medborgarna att bedöma statsmaktens verk- samhet.
Demokratier har också fiender – andra länder, antidemokratiska organisationer eller brottslingar. Mot sådana behövs man försvar, underrättelseverksamhet och polis.
Även i dessa behövs insyn, men i delar av dem behövs sekretess för att inte fiender eller brottslingar ska kunna se i detalj hur demokratins försvarsmekanismer fungerar och vad de har kännedom om.
Sverige har en grundlagsreglerad meddelarfrihet, att anonymt kunna lämna uppgifter till tidningar och andra grundlagsskyddade medier, och den väger tyngre än många av tystnadsplikter.
Riksdagen har dragit en gräns mellan det stora område där meddelarfrihet och rätt att anonymt "läcka" gäller och det mycket mindre område där meddelarfrihet inte finns och där även pressens källor kan spåras upp och straffas.
Det är denna noga genomtänkta svenska gräns som är till ledning i fallet med mannen som röjt en mängd uppgifter från USA:s signalspaningsmyndighet. Meddelarfrihet är viktig huvudregel för både utrikespolitik och polisutredningar.
Däremot finns inte meddelarfrihet när landets försvar eller rikets säkerhet kan skadas genom att uppgifter kommer ut om militär eller underrättelsetjänst, eller i utrikesfrågor där landet kan skadas allvarligt – och inte heller för detaljuppgifter om hur hemliga tvångsmedel används i brottsutredningar.
Uppgifter som belyser hur signalspaning och annan underrättelseverksamhet bedrivs kan ha stort allmänintresse.
Det kan ibland vara vällovligt att lämna dem till pressen, om regelverk överträds av myndigheter eller om viktig information om verksamhetens karaktär är vilseledande.
Däremot kan det vara oursäktligt och med rätta ses som brottsligt om ett utlämnande ger främmande stater och krimi- nella organisationer inblick i koder och tekniker och en hel del annat.
Att stora epost- och kommunikationsföretag som Facebook och Skype lägger uppgifter om kundernas teletrafik i särskilda portaler där de blir tillgängliga för signalspaning är inte direkt förvånande.
Men att det sker har utan tvekan allmänintresse.
Washington Post och The Guardian, som fått en mängd material från avhopparen Edward Snowden, har uppenbarligen gjort ett pressetiskt ställningstagande,. De har publicerat detta slags övergripande uppgifter men försökt undvika att trycka detaljuppgifter som kan användas av diktaturstater och terroristorganisationer.
För att signalspaning och tvångsmedel inte ska spåra ur behövs mer än lagstiftning, inte minst en möjlighet att läcka, inom ramar där svensk meddelarfrihet är en förebild. Juridiska och parlamentariska kontrollfunktioner är nödvändiga.
Kontrollregler och tillsyn ska vara skarpare ju mer ingripande en spaning eller ett tvångsmedel är då det gäller känsliga personliga förhållanden.
Att det inte självklart blir rätt från början vet vi i Sverige efter den omfattande debatt som föregick de bestämmelser som till sist kom på plats om FRA:s signalspaning.
USA har numera fått parlamentariska insyns- och kontrollorgan som verkar ha en del likheter med de svenska.
Sådana kontroller är inte ofelbara.
De löser inte heller de samarbets- och förtroendeproblem som kan uppstå mellan länder som å ena sidan har underrättelsesamarbete mot terrorister – men samtidigt måste räkna med att deras medborgare berörs av signalspaning från andra länders sida.