Tecknen hopar sig. Spanien är på väg mot att inte kunna låna alls, och inte kunna återbetala tidigare lån. Kapitalflykten tycks tillta.
Grekland får tills vidare inte ut några lånepengar från Internationella valutafonden. Viljan från andra att låna ut till Grekland avtar ju mer det ser ut som om allt de får kommer att försvinna i en statsbankrutt.
Nu handlar det mer om Spanien. Kommer de och ytterligare länder att i snabb takt gå mot statsbankrutt eller stor skuldnedskrivning? Det har talats i åratal om att just det måste undvikas. Men problemen har rullats framåt.
I det senaste paketet från försommaren har en så central sak som att EU:s räddningsfond skulle köpa ut och sanera de mer sunda delarna av de spanska krisbankerna visat sig vara en illusion. Fortfarande är läget att den stora finansiella ”räddningsinsatsen” är en väldig ökning av Spaniens statsskuld till utlandet. Krisbankerna förblir konkurskandidater.
Även svensk inrikespolitik ställs inför frågan: Hur begränsas skadorna av det som med allt större sannolikhet kan bli ett finansiellt sammanbrott i fler länder än Grekland? Hoppet att det ska kunna undvikas minskar. När det senaste från Italien är att Berlusconi siktar på comeback är tecknet dåligt. Att tro att Sverige ska kunna sitta och se på – och gå oskadat ur en vidgad kris på kontinenten – är orea- listiskt.
Ett intressant inlägg gjordes där i går, från något oväntat håll, av flera socialdemokratiska tidningar (Se klippspalten!) Deras huvudlinje är att Sverige har egenintresse att delta i ekonomiska satsningar för att hindra kaotiskt eurosammanbrott och åtföljande ekonomisk nedgång i Europa.
Deras kritik mot regeringen är den omvända mot den vanliga från olika socialisthåll. Man har, hävdas det, varit alltför ovillig att riskera svenska pengar för att hantera and-ra länders kris.
I en central del är resonemanget lika riktigt som politiskt svårsålt. Norra Europa har ekonomiskt – och kan det tilläggas, säkerhetspolitiskt – intresse av att det inte blir samhällsekonomisk härdsmälta vid Medelhavet.
Men vad kan vi nu göra som blir meningsfullt? Ifall S-tidningarna mest syftar på franska och andra förhoppningar om ”euroobligationer”, där länder som Sverige och Tyskland lånar på sin egen kreditvärdighet för att täcka fortsatta löpande underskott i sydeuropeiska budgetar, är det ohållbart så länge systemfelen i spanska, franska, grekiska och andra ekonomier inte börjat åtgärdas med kraft.
Att förlänga krisorsaker som tidiga pensioneringar, privilegier för statsanställda och arbetskraftskostnader som undergräver konkurrenskraften är ekonomiskt fel och politiskt omöjligt – i Sverige lika mycket som i Tyskland.
Men om kraftfulla reformprogram verkligen genomdrivs? Då kan det vara meningsfullt för länder i norr att ge lån för att undvika dramatisk lågkonjunktur under genomförandetiden. Det kan Europeiska centralbanken göra, med kostnaden delad mellan euroländerna.
För Sveriges del kan andra satsningar vara tänkbara: nödlån till länder som är Sveriges vänner men drabbas hårt av indirekta krisverkningar. Kanske andelar i räddningsfonder, ökade insatser i Internationella valutafonden – och rentav ägarkapital i nya banker, som sanerar bank- sektorn i Europa och möjliggör för handel och industri att fungera.
Det kan behövas en del beslut som inte följer vanliga linjer och skiljelinjer. Alla partier bör göra sig beredda på det.
De alltför senkomna försöken att reda upp Spaniens bank- och statsfinanskris har en oroväckande likhet med en tjurfäkting där tjuren vinner. Följderna kan bli svåra – och det långt utanför Spanien, även i Nordeuropa!