Det kan ju dölja sig mer information i det finstilta i olika tal, eller i några tabeller vid Socialdemokraternas traditionella ekonomiska seminarium i Visby i morgon. Fast om det är där de ska säga något verkligt om vad för slags regeringsalternativ de står för, så har de också åstadkommit att det sägs i skydd av dimridåerna från ett framträdande av en fransk ekonom som blivit kultfigur till vänster om vanliga socialdemokrater.
Stefan Löfven angav på en presskonferens vad han ville se i medierapporteringen från hans dag i Almedalen. Åter undveks alla de svåra frågorna om regeringsunderlaget, besvärliga målkonflikter och oförenliga synsätt hos S, V, FI och MP.
En höjning vid årsskiftet av taket för högsta ersättning i a-kassan är för honom det lättaste av det lätta att säga om socialförsäkringar. Det är inget dåligt förslag, det har gått för lång tid sedan Göran Perssons regering frös taknivån, en politik från budgetsaneringen som i blivit i stort sett bestående sedan dess. En höjning minskar också den dolda beskattning som inkomstgraderade socialavgifter utan motsvarande förmåner innebär. Moderaterna har inte ens de andra allianspartierna med sig i att alldeles avvisa frågan.
Så det är lätt att säga, och det ses positivt i facket, som har så stora anspråk på att en ny regering ska följa deras anvisningar. Men en statsminister måste också kunna ta ställning för besvärliga saker, och dela ut påsar där innehållet är mindre sockrat.
Så hur är det med de andra frågorna om a-kassan? Nedtrappningen som säkrar att den förblir en omställningsförsäkring? Arbetsvillkorens utformning? Eller MP- och vänsterdrömmar om att vrida försäkringen mer i riktning mot en medborgarlön? Som vanligt var det föga besked om vad Löfven vill göra – och inga om att Löfven tycker att en del av MP:s, V:s och FI:s älsklingspåhitt faktiskt är missriktade eller rent farliga för välfärden.
Detta var inte en tillfällighet. Det är så det går till mest hela tiden. Väljarna uppmanas att rösta fram en S-ledd regering, men hålls mycket oinformerade om vad den egentligen ska ta sig till och hur den ska vara sammansatt.
Ett annat exempel är några välvilligheter om skolan som Löfven yttrade i Visby, utan att ens närma sig något slags besked om hur mycket de själva eller deras eventuella MP-allierade vill återgå till skolpolitiken som den var för tio år sedan. Hans partiledarkollega Fridolin företräder till exempel ett parti som röstade mot den nya lärarutbildningen, som ville hålla fast vid den havererade enhetslärarmodellen, och som dessutom motsatte sig förstelärartjänsterna – det enda som hittills skett av kraftåtgärder för att förbättra läraryrkets dragningskraft och löneläge.
Det finns mängder sådana frågor där Stefan Löfven behöver klämma fram besked, och avkrävas besked, inte minst besked som är antingen obekväma för MP och V eller aptitliga för ett eller båda av dessa partier.
Är han statsministerkandidat? Eller mer en kampanjmakare, utan beredskap att verkligen leda en regering?