Men tyvärr försvinner den insikten i samband med många skilsmässor. Givetvis inte vid alla. Men alldeles för många.
Därför är det bra att Försäkringskassan från och med i april har fått i uppdrag att spräcka myten om underhållsbidraget.
Bara för att Försäkringskassan betalar ut 1 573 kronor per barn och månad, i de fall där den ena föräldern inte betalar, är den summan inte tänkt att utgöra normen. Beloppet är ett golv, som syftar till att försäkra att barn som bor med enbart en förälder får en rimlig ekonomisk levnadsnivå. Föräldrar som kan betala mer bör självklart göra det, vilket även fastslås i Föräldrabalken, där det står att underhållsbidraget ska bestämmas utifrån barnets behov och föräldrarnas ekonomi.
En annan myt är att transfereringen mellan föräldrarna handlar om att hjälpa en före detta partner, och inte om att alla föräldrar – läs även fäder – är skyldiga att ta sin del av försörjningsansvaret för det gemensamma barnet. Det betyder att den som tjänar mest ska stå för en större del av barnets kostnader, vilket får en del att höja på ögonbrynen och lägga armarna i kors.
Vid närmare eftertanke borde det dock inte klassas som någonting konstigt att en höginkomsttagare betalar mer än en låginkomsttagare. Så är det om föräldrarna bor ihop och naturligtvis gäller samma sak om de flyttar isär.
För att få fler föräldrar att nå dessa insikter ska Försäkringskassan hjälpa separerade par att tillsammans räkna ut hur mycket barnet kostar, för att sedan enas om hur stort underhållsbidraget ska vara. Även om kassans nya roll är välkommen, är det ledsamt att det krävs myndighetsdirektiv för att få fler fäder att förstå att deras ekonomiska utbetalningar spelar roll för barnens vardag.
Har du råd att betala mer så att vår dotter kan börja ta ridlektioner, som du ju vet att hon drömmer om? Ska sonen få följa med fotbollslaget på träningsläger i sommar? Hur ser du på att ge barnen det där tv-spelet de önskar sig i julklapp?
Det borde inte behövas specialutbildade handläggare för att föräldrar ska sätta sig ner, prata med varandra och reda ut den här sortens frågor. Inte heller för att den som betalar en månatlig summa ska förstå att pengarna som "försvinner" från kontot omvandlas till materiella saker, som vinterstövlar, fritidsaktiviteter och förskoleavgift. Därför är det bara att hålla tummarna för att Försäkringskassans nya modell sår några frön, så att allt fler särboende föräldrar löser ekonomin utan statens inblandning.
Men – nota bene – inga regler utan undantag. Ovanstående gäller givetvis inte i de fall där den ena föräldern av olika skäl inte kan betala. De 1 573 kronorna från Försäkringskassan är som sagt en garant för att alla barn ska ha en rimlig ekonomisk levnadsnivå och beloppet bör räknas upp i takt med inflationen.
Däremot ska de föräldrar som har större ekonomiska muskler inte tillåtas att smita undan. Om barnets levnadsnivå kan höjas från rimlig till god, är det vuxenvärldens ansvar att göra det.