Stäng läkarnas gräddfil

Läkarnas generösa kompregler för arbete på obekväm arbetstid skapar problem i vården. Politiker måste driva på för att stänga denna gräddfil.

Ledare2015-02-25 06:18
Detta är en ledare. Eskilstuna-Kuriren är en liberal tidning.

Vård måste ges dygnet runt. Att arbeta på kvällar, nätter eller helger är därför en självklar del i nästan alla vårdyrken. De anställdas grundschema läggs därefter. Utöver grundlönen betalas tillägg för obekväm arbetstid, så kallat ob-tillägg. Dess storlek beror på yrkesgrupp och avtal. Exempelvis sjuksköterskor får som högst 58,40 kronor i timmen extra för arbete vanliga helger. På en genomsnittlig sjuksköterskegrundlön motsvarar det ungefär 35 procent i tillägg.

Och så ser villkoren ut, i stora drag, för de allra flesta yrkesgrupper. Dock inte för läkare, vilket tidningen berättar på nyhetsplats i dag. Fenomenet beskrivs bland annat i en rapport skriven av vårdkonsultföretaget Helseplan för Svenskt Näringsliv, publicerad 2011.

Läkarnas villkor skiljer ut sig i framför allt två avseenden. Det ena är mycket generös ersättning för arbete på obekväm arbetstid. I regel betraktas jobb 17.00 – 07.00 alternativt 21.00 – 07.00 som jourtid. På helger ger det dubbla timlönen i Landstinget Sörmland – 100 procent extra mot sjuksköterskornas 35 procent i exemplet ovan.

Det andra är mycket stor flexibilitet i det sätt på vilket läkare kan ta ut kompensation för jobb på obekväm arbetstid – som pengar eller kompledighet. Som mest ger en timmes jobb rätt till två timmar ledigt. En läkare som arbetar ett 25-timmarspass på helgen kan då ta ut exempelvis 80 procent av tillägget i komptid och då vara ledig i 40 timmar, alltså hela den följande veckan.

Dessa närmast unika villkor inte bara för vården utan för hela svenska arbetsmarknaden skapar problem. De generösa reglerna för kompledighet försvårar planering och bemanning, med allt vad det innebär av sämre kontinuitet, längre vårdköer och dyrare vård. Luckor måste fyllas med hyrläkare. Och vilka är de? Jo, många gånger komplediga läkare från andra landsting.

Vid sidan av de praktiska invändningarna finns det principiella. Många läkare kan arbeta mycket och gör så också – och får mer än bra betalt för mödan. Men systemet ger samtidigt ett utrymme för läkare att arbeta väldigt lite. Det är orimligt, inte minst med tanke på hur mycket en läkarutbildning kostar skattebetalarna.

Man kan också jämföra läkarnas villkor med andra vårdkategorier som just sjuksköterskor. Läkares större ansvar med mera ryms i den väsentligt högre grundlönen. Men det är svårare att motivera varför sjuksköterskor, som även de har betydande ansvar och måste vara i tjänst på samma tider som läkare, ska ha så mycket sämre villkor för arbete på obekväm arbetstid.

Men dessa regler är inte huggna i sten. De kan ändras om bara viljan finns. Helseplan menar att det generösa uttaget av kompledighet kan avskaffas, utan att det bryter mot det centrala läkaravtalet. I praktiken kommer då läkare att arbeta på schemalagd tid enligt samma principer som sjuksköterskor.

Men oavsett hur det förhåller sig avtalsrättsligt måste en förändring till. Det kräver en samordnad aktion från samtliga landsting inom ramen för Sveriges Kommuner och Landsting, SKL. Och det är de folkvalda som måste driva på. Det är naivt att vänta på initiativ från den läkartäta administrativa vårdapparaten.