Torsdagens mordorgie i Kiev var Viktor Janukovitjs avskedsföreställning. Krypskyttarna på hustaken var den sista maktdemonstrationen – dödligt våld utfört av ett fåtal lojala soldater, sannolikt från säkerhetstjänsten, när inga andra medel för repression stod till presidentens förfogande.
Därefter imploderade Janukovitjs regim. Militären vägrade lyda presidentens order om ingripande. Kievs borgmästare begärde utträde ur presidentens Regionparti. Polis och andra myndigheter i län väster om Kiev gick över till oppositionen.
På torsdagskvällen revolterade delar av regeringspartiets parlamentsgrupp. Det gjorde det möjligt för parlamentet att besluta om ett tillbakadragande av inrikesministeriets säkerhetsstyrkor som snabbt återvände till sina förläggningar.
På fredagen gick presidenten med på en rad eftergifter, bland annat en återgång till författningen från 2004 som berövar presidenten en rad befogenheter, bildande av en koalitionsregering och tidigareläggning av presidentvalet. Men det var för sent. Presidentens maktbas var i praktiken borta. Avhoppen från Regionpartiets parlamentsgrupp fortsatte och parlamentet betade i expressfart av oppositionens kravlista, bland annat Julia Timosjenkos frigivning. Ett lagförslag om riksrätt för presidenten lämnades in.
I det läget valde Janukovitj att fly. Tillsammans med ett fåtal förtrogna flög han ut ur Kiev med okänd destination.
Regimens andraplansfigurer försökte bilda en sista försvarslinje. Ett möte som samlade ett antal politiker från östra och södra Ukraina hölls i Charkiv. Separatistiska signaler sändes ut. Men flera tunga makthavare i öst markerade mot sådana tendenser. Guvernören och borgmästaren i
Charkiv, värdar för mötet, backade och gjorde avbön. Till och med premiärministern i den autonoma republiken Krim, den plats i Ukraina där politiker oftast tar till separatistisk retorik, har uttalat sin lojalitet med de nya makthavarna i Kiev.
Därmed kan risken för en delning av Ukraina strykas från listan av faror för landet.
Det finns dock många andra svåra utmaningar. En regering måste bildas snabbt för att fylla maktvakuumet. EU bör snart erbjuda Ukraina ett ekonomiskt stödpaket för att förhindra statsbankrutt som nu är överhängande.
Ukraina förvandlas inte omedelbart till en rättsstat. Det tar tid innan åklagare och domstolar slutar ta order från politiker. Omvärlden bör därför vara observant på de nya makthavarnas vilja att ge igen på den gamla regimens företrädare.
En svårare men lika viktig tendens att hålla ögonen på, är hur korrupta tjänstemän och oligarker kommer att söka sig till de nya härskarna. Det hände efter den orangea revolutionen 2004 och bidrog till den dåvarande regeringens handlingsförlamning.
Men det finns skäl att känna tillförsikt. Detta var en revolution praktiskt taget utan ledare. Den växte fram underifrån, ur ett starkt och levande civilsamhälle. Flera av dessa organisationer och nätverk har redan sagt att de går omedelbart i opposition till den nya regeringen, i syfte att övervaka och kontrollera den. De tillsammans med ukrainska medier, som hittills gjort fantastiskt jobb, har varit och kommer att vara en effektiv motvikt till korrupta och auktoritära politiker.