När hon visade upp vårbudgeten underströk hon hur näringslivet ökat farten och fått resurser att växa. Dess produktion steg nästan fem procent förra året. Investeringarna bidrog starkt till den farten i ekonomin. Arbetslösheten är den lägsta efter den svåra internationella krisen 2008-09.
Hon, och många andra, ser riskerna. Denna starka konjunktur kan inte gå på som nu, med tanke på vad som sker i världshandel och viktiga länder.
Regeringen borde då lägga stor vikt vid att hålla liv i, och förstärka, en god utveckling i stora delar av näringslivet. Statsfinanser och jobb, och kommuner och landsting, kan ju må mycket bra av det.
Men sådan är inte vårbudgeten. Vad den säger om den verkliga budgeten i höst är stiltje, låsningar, bundenhet i konflikter och perspektiv från tidigare mandatperioder.
Det som fattas är mycket mer slående än det som faktiskt finns med:
Ingen reformerad företagsbeskattning i sikte. Ingen ny skattereform för att främja arbete, och mer beskatta miljöpåverkan, konsumtion och de slag av kapitaltillgångar som nu är starkt gynnade.
Inget tryggande av elförsörjningen, utan motsatsen. Inga tecken på insikt om behovet av att höja kunskap och kvalitet i utbildningen.
Där är en del småplock i skattefrågor, mest sådant som ger fler undantag och snedvridningar. Vid sidan av budgeten pågår en glidning mot att stora delar av eltillförseln stängs av, för att inledningsvis kompenseras av att fossilkraftverk i grannländer får utrymme att elda mer kol. E.ON som stänger reaktorer i Sverige har i stället avtal om att hämta mer rysk fossilgas i nya rör till Västeuropa.
Det är på väg att bli planlöst, vilset drivande, bort från ett starkt näringslivs- och arbetsklimat. Problemets kärna är inte socialism, utan oförmågan, på fler håll än i regeringen, att mötas i att hantera några verkligt stora frågor över blockgränsen.
Därmed är också sagt att det är en missuppfattning att vårbudget och annan regeringspolitik är prov på aktivistisk, offensiv, socialistisk marsch åt vänster.
Att exempelvis de tio miljarderna i ökade bidrag till kommuner och landsting presenteras som något i Vänsterpartiets anda är ännu en källa till missförstånd. Det är för övrigt tre miljarder till att börja med, som stegvis ökas till tio, medan sju av miljarderna i bidrag för kommunala flyktingkostnader trappas ned.
Vidare får just kommunerna ta en stor del av den missriktade extrapålaga på arbetsgivare med sjuka anställda som finansministern är på väg att genomdriva. Den lika sakliga som bekymrade invändningen från SKL:s ordförande, kommunalrådet Lena Micko (S) i Linköping, är en av veckans tyngst vägande kommentarer till S-MP-budgeten.
Att kommunsektorn kommer att behöva mer pengar beror inte heller på förstörelse av välfärd under Persson- eller Reinfeldtregeringarna, eller att det nu skulle pågå skifte till personalökning i stället för skattesänkningar. Det är ålders- och befolkningsutveckling som är på väg att ändra bilden.
Antalet äldre över 85, i åtskilliga år rätt stabilt, stiger enligt SCB från 2015 till 2025 med 37 procent. Elevkullar som krympte följs av elevkullar som växer. Även borgerliga partier kommer att behöva höja utgifter och en del skatter, och oavsett blockgränsen behövs nytillskottet av yngre arbetskraft.
Allt detta blir inte så svårt att klara, om man bara förstår att ge näringsliv och arbetsmarknad möjligheten att ta vara på marknadsekonomins stora förmåga till förändring och utveckling.