Moderaternas nuvarande partisekreterare Sofia Arkelsten gjorde det inte. Hennes resa till Sydfrankrike för två år sedan på bekostnad av oljebolaget Shell var olämplig och omdömeslös.
Det är fel att framställa oljebolag som djävulens ombud på jorden. De säljer något som alla människor har nytta av. Men de är också parter i en miljöpolitisk debatt där intressekonflikterna är skarpa. Oljebolagen tjänar pengar på en produkt vars användning måste minska för att livet på jorden ska vara miljömässigt hållbart.
Så när ett oljebolag betalar en politikers resa för att hon ska bevittna företagets påstådda intresse för miljöfrågor vill det rimligtvis något med det – ändra sin image i lagstiftarnas ögon, skaffa sig en talesperson, ändra infallsvinklarna i debatten på ett för företaget fördelaktigt sätt. Sofia Arkelsten bistod med det. Efter resan talade hon om Shell i riksdagens kammare som ett miljömässigt ansvarstagande företag.
I går avslöjades också att Arkelsten har bjudits på resor till Tanzania och till Finland, som har betalats av RFSU respektive den kärnkraftspositiva intresseorganisationen Forum för energi och tillväxt. Hon ska även under flera dagar ha kört en lånad vätgasdriven BMW utan att betala något.
Hur dessa projekt ska värderas jämfört med Shellresan är en smaksak. Arkelsten kan heller inte vara den enda riksdagsledamoten som lät sig bjudas på detta sätt under den förra mandatperioden. Men för att slippa jämförelser och svåra gränsdragningar bör politiker hålla sig till principen att alltid betala sådant själva och att inte ta emot gåvor från företag och intresseorganisationer över ett lågt belopp. Här ska man heller inte stirra sig blind på vad lagen tillåter. Moral och politikens förtroendeband till väljarna kan inte regleras i lagboken. De folkvalda måste ha en hederskod som sätter snävare gränser än lagstiftningen.
Men Moderaterna håller uppenbarligen inte med. Sofia Arkelsten anser inte att hon har gjort något fel och Fredrik Reinfeldt menar att kravet att alltid betala själv skulle stänga världen för riksdagens ledamöter.
Resonemanget är absurt. En ordinarie ledamot i ett riksdagsutskott förfogar under en mandatperiod sammanlagt över 110 000 kronor för tjänsteresor utomlands. Det räcker en bit. Partier som anser att det är för lite kan begära en höjning av riksdagens reseanslag eller i större utsträckning låta partiorganisationen betala. Lösningen kan hur som helst inte vara att ledamöterna görs beroende av bjudresor. Vart en lagstiftare reser ska inte hänga på plånbokens tjocklek, åtminstone inte bjudarens. En partiledare som i valrörelsen gjorde stor sak av att Moderaterna företräder allmänintresset, inte särintressena, borde inte ha svårt med den principen.