Händelsen, som Eskilstuna-Kuriren skrev om i går, är långt ifrån unik. Fyra av tio socialsekreterare uppger att de har blivit utsatta för våld eller hot om våld, och så sent som för några veckor sedan dömdes tre personer i tingsrätten, som vid upprepade tillfällen har uppträtt så hotfullt mot en socialsekreterare i Botkyrka att hon tvingats flytta och nu lever med skyddad identitet.
Med det i bakhuvudet är det inte särskilt konstigt att sju av tio socialsekreterare vill säga upp sig och att åtta av tio kommuner har svårt att rekrytera personal till socialkontoren, vilket visar att situationen håller på att bli ohållbar. Inte överallt. Men på alldeles för många håll.
Bristerna är inte enbart, eller ens primärt, ett arbetsmiljöproblem, även om Arbetsmiljöupplysningens beskrivning av socialsekreterarnas arbetssituation – hög arbetsbelastning, hot och våld, och hög personalomsättning – inte är särskilt smickrande för landets kommuner. Mer än något annat är hot mot socialsekreterare ett samhällsproblem.
Vem värnar utsatta barns och funktionshindrades rättigheter om socialkontoren är underbemannade och de socialsekreterare som finns på plats hotas och kanske inte vågar upprätthålla lagen? Vilka tar ett steg framåt om de som ska utgöra den sista livlinan backar av rädsla för repressalier?
Frågorna ska inte tolkas som misstankar om att enskilda socialsekreterare slarvar med sina arbetsuppgifter. Men om situationen blir alltför pressad, och socialsekreterarna inte med självklarhet kan räkna med att arbetsgivarna och polisen backar dem fullt ut, är det oundvikligt att många kommer att börja tveka inför att fatta beslut som kan äventyra hela den egna familjens säkerhet, vilket var fallet i Botkyrka.
Därför är det glädjande att Eskilstuna kommun har nolltolerans mot hot och har försett den utsatta socialsekreteraren med skyddslarm. Nästa steg är att polisen visar att de tar situationen på samma allvar, genom att hörsamma socialsekreterarens önskan om stöd av polisens brottsoffer- och personskyddsavdelning.
Det handlar inte om att socialsekreterare som individer skulle vara mer värda än någon annan, utan om att de utför ett av landets viktigaste uppdrag, vilket gör att hot och våld mot socialsekreterare inte enbart utgör ett hot mot den enskilda medarbetaren. I förlängningen är varje hot mot socialsekreterare ett hot mot samhällets olycksbarn, som drabbas värst om det yttersta skyddsnätet brister.