Det är oklart exakt vad som händer och har hänt i Deraa under de gångna dygnen. Klart är dock att flera tusen soldater och tunga vapen forslades dit i söndags morse, att soldaterna gick från hus till hus och grep personer som misstänktes vara oppositionella. Människor har också skjutits ihjäl från stridsvagnar och enligt ögonvittnen ligger det döda kroppar överallt på gatorna eftersom ingen vågar gå ut.
Innan regeringsstyrkorna anlände stängdes el, vatten, telefon- och internetförbindelser av. Det är välplanerad statlig terror – och kanske en förhoppning om att informationen om vad som händer i Deraa inte ska nå omvärlden. Precis som det fortfarande finns många frågetecken kring massakern i Hama 1982 då militären i princip utplånade den syriska grenen av Muslimska brödraskapet och dödade runt 20 000 människor. Men bara den som inte förstår vad modern informationsteknologi medfört kan hoppas på något sådant.
Deraa har blivit symbolen för syriernas protester eftersom det var där, för fem veckor sedan, som människor först vågade demonstrera mot Bashar al-Assads regim. Protesterna har därefter spridit sig till fler delar av Syrien. Senast rapporterades om oroligheter i flera förorter till Damaskus. Och sammanlagt ska flera hundra demonstranter ha dödats hittills.
Förra veckan lovade president Bashar al-Assad att häva undantagslagarna och genomföra viktiga reformer. Några dagar senare ser det ut som att regimen i stället planerar att slå ner upproret där det började, med välregisserad brutalitet. Det placerar den syriska regimen i samma kategori som Libyen, och inte i sällskap med Egypten och Tunisien där regimerna åtminstone låtsades beklaga när demonstranter skadades och dödades.
Syrierna har terroriserats av familjen Assad, Baathpartiet och en vitt förgrenad säkerhetstjänst i över fyrtio år. Den organiserade oppositionen är svag och splittrad. Situationen i Syrien är extremt komplicerad. Befolkningen är sammansatt av flera folkgrupper, med olika religiösa tillhörigheter och med varierande grad av politiska rättigheter och privilegier – med kurderna längst ner på skalan. Om regimen upplöses kan misstro och hat snabbt övergå i våldsamheter mellan olika befolkningsgrupper.
Inte desto mindre är syriernas krav på demokratiska reformer fullständigt legitima. Risken för inbördeskrig och instabilitet i hela närområdet förminskar inte syriernas rätt att själva få välja sina ledare. Men läget ställer stora krav på omvärlden. USA och EU bör snarast enas om ett sanktionsprogram. Hot om inreseförbud och frysta tillgångar bör riktas mot ledande personer i regimen och verkställas om kraven på reformer och återhållsamhet mot demonstranterna inte efterlevs. På det sättet kan västländerna tydligt visa vilken sida de står på och förhoppningsvis påverka den politiska utvecklingen i en mer fredlig och demokratisk riktning.