Sedan starten av de ryska flygangreppen i Syrien, 30 september, har 20 vårdinrättningar bombats. Tolv av dem har drivits med stöd från Läkare utan gränser. Även bagerier, vattenreningsverk, pumpstationer, skolor har angripits. Hela bostadskvarter har raserats. På grund av bombningarna har ett antal humanitära organisationer suspenderat sin verksamhet i nordvästra Syrien.
Allt detta finns i en rapport från FN-organet OCHA, publicerad 1 december, och i återkommande rapportering från Läkare utan gränser.
Inte alla bombangrepp utförs av det ryska flygvapnet. Den syriska regimen bombar också flitigt. Men Ryssland är den gemensamma nämnaren – det är ryska stridsplan, ryska bomber, ryskt logistiskt stöd – och intensiteten i bombningarna har ökat betydligt sedan Ryssland klev in i kriget.
Den ryska krigföringen i Syrien har samma kännetecken som överallt där Ryssland har fört krig i närtid: Dålig träffsäkerhet, urskillningslöshet och terrorangrepp.
Rysslands bombflyg använder nästan uteslutande ostyrda, "dumma" bomber av gammal typ. Och det man förlorar i precision söker man kompensera i sprängkraft. Ett stort antal civila dödsoffer finns med i beräkningen. Till det kommer rena terrorangrepp mot civilbefolkningen för att knäcka motståndsviljan hos fienden. Så har de sovjetiska och ryska väpnade styrkorna krigat i Afghanistan, i Tjetjenien och nu senast i Ukraina, även om flyg inte använts i det sistnämnda fallet.
Här talar Putin och Assad samma språk. Massiva artilleri- och flygangrepp mot bostadsområden var det sätt på vilket den syriska regimen inledde kriget och man fortsätter i samma stil.
De humanitära konsekvenserna är uppenbara. Den syriska regimens och den ryska militärens beskjutningar är den överlägset största orsaken till att människor i Syrien lämnar sina hem. Många av dem blir flyktingar i grannländerna, däribland i Turkiet.
Men här kommer nästa problem. För tre veckor sedan ökade Ryssland sina bombningar av transportleder mellan Turkiet och Syrien och av de anslutande områden som hålls av syriska rebeller som också strider mot IS. Vägarna används av rebellerna men även av hjälporganisationer. Och under tiden som denna bombkampanj förvärrar situationen för flyktingar och andra civila i området har Turkiet blivit mindre villigt att släppa dem över gränsen. Parallellt pressar EU på för att Turkiet ska agera för att minska flyktingströmmen till Europa. Det ökar knappast Turkiets vilja att släppa in syrier i det egna landet.
Det hela är bakvänt. Syrier flyr i huvudsak Assad-regimens och Rysslands bomber. Det europeiska svaret borde vara att hjälpa de flyende och bekämpa orsakerna till att de flyr, välkomna flyktingarna och straffa Assad och Putin. Sanktioner mot Ryssland måste upp på bordet.
EU gör det rakt motsatta i båda delarna. Inriktningen är att flyktingarna i största möjliga utsträckning ska hållas borta från Europa. Turkiet får rollen av gränsvakt. Samtidigt får Assad och Putin fria händer i sin mordorgie, när kampen mot IS trumfar det mesta i europeisk Syrienpolitik.