För stora, ovanliga katastrofer kan lokal beredskap inte finnas utan att bli orimligt dyr och skada viktigare verksamhet. Det som prövas vid en verkligt stor brand som den i Västmanland är förmågan att samla och samordna personal och utrustning från flera håll – ja, även från utlandet.
Skogsbränder är inte sällsynta. Men jämfört med gamla tider då sådana bränder inte kunde släckas är deras inverkan på skogen och dess ekologi nu vanligen obetydlig. Skogar brann ju mycket oftare förr.
Alla orsakerna bakom den stora branden – som gått norrut från trakten av Ramnäs, förbi Virsbo och mot sjön Snyten sydost om Norberg – är var för sig också vanliga, för att inte säga triviala. Värmeböljor, torka, hård vind. De flesta år är det åtminstone någon tid stor skogsbrandfara på flera håll i landet. Försiktighet med eld och vid användning av skogsmaskiner i torka förebygger många olyckor. Blixtnedslag, mänsklig vårdslöshet och annat gör ändå att det brinner, och att det då blir viss risk för en stor, riktigt farlig brand som hotar stora skogliga värden, hus, husdjur och människoliv.
Det är ändå sällsynt att de var för sig vanliga omständigheterna kombineras så illa som för några dagar sedan. Men det är inget konstigt, bara en förutsebar händelse med erfarenhetsmässigt mycket låg sannolikhet. En brand som kan växa och ta fart i ett större, ganska oländigt skogsområde, där den är svår att komma åt och bekämpa – och som sedan genom kraftigt ökande vind börjar röra sig snabbt mot byar och tätorter är en mycket farlig situation. Den kan försätta även ett mycket kompetent brandförsvar i underläge.
När detta nu hänt är det tydligt att mycket resurser som är användbara i ett läge som detta också varit rörliga och samlats ihop. Räddningstjänst från en rad närliggande kommuner har fått understöd av utsänd personal och utrustning från en lång rad län, på helt andra håll i landet. För detta har det funnits planer och beredskap som nu kommit till användning. Andra myndigheter och stora frivilliga krafter inom inte minst jordbruket och dess föreningsliv har snabbt aktiverats och gjort goda insatser. Vad som skulle hänt vid en snabbt framtvingad evakuering av en tätort som Norberg, med några tusen invånare, kan man ändå undra.
En svag punkt tycks ett tag ha varit svårigheter med ledning och samordning mellan olika kommuners räddningstjänst, eftersom branden började i en kommun, spreds till en annan och därifrån utvecklades till ett akut hot mot bebyggelse i en tredje och en fjärde. Detta löstes ändå ganska snabbt.
Men någonstans ska ju de som främst är ute efter en politisk angreppsvinkel hitta en sådan. Den har blivit att Sverige inte äger egna, äkta blågula brandbekämpningsplan av det slag som kallats in från Sydeuropa för att hämta Mälarvatten från en fjärd mellan Strängnäs och Västerås. Men hur ofta under tidigare år har sådana plan verkligen behövts? Det är ett uppenbart fall av att länder bör samverka, och att kapacitet vid behov ska lånas över gränserna.
MP kunde dock inte låta bli att ge ännu ett prov på sin avighet som tänkt regeringspartner till förre ordföranden i IF Metall: Att lägga ner JAS, och därmed på sikt lägga ner Linköpings största Metallklubb, och köpa propellerplan för att flytta vatten. Hur kul skulle de ha det ihop i kanslihuset?