Lågkonjunkturen kan vara på väg på bred front över världen. Varningen kom i måndags från industriländernas samarbetsorgan OECD. Kurvor som brukar varna tidigt pekar nu nedåt, i Europa, Kina, USA, Indien, Kina, Brasilien och Ryssland.
Det hade inte varit så illa om det inte varit för de parallella statsfinansiella kriserna i Sydeuropa och i USA. Industrikonjunkturerna brukar svänga lite upp och ner. Men det räcker att minnas 2008 för att förstå hur stora störningar det kan bli om finansiell oreda får kreditgivningen till investeringar att haka upp sig.
De nya finansiella stormmolnen borde ha varit onödiga. Att de ser så mörka och hotfulla ut beror på politisk valhänthet, låsningar och tabuföreställningar, som gör att beslut dröjer och uteblir.
Det gäller inte bara de många månaderna av dödläge mellan tyska regeringen och Europeiska Centralbanken, medan oron för statsbankrutter och banksammanbrott bara vuxit.
I USA kan det för en utomstående te sig ganska uppenbart att landet successivt behöver byta sin mycket expansiva stimulanspolitik mot en långsiktig budgetsanering, med både besparingar och större skatteuttag. Inte minst finansministern Timothy Geithner har förgäves talat för en företagsskattereform av i Sverige bekant slag - lägre skattesats, upprensning bland kryphål och undantag samt större nettoinkomster för staten och mindre upplåning. Även en ökad skatt på fossila bränslen är förr eller senare ofrånkomlig i USA.
I stället pågår nu ett farligt spel. Upplåningen för att täcka budgetunderskotten är på väg att slå i det lagstadgade taket. Kongressens båda kamrar är på kollisionskurs om villkoren för att höja taket och inleda budgetsaneringen. Tidsnöden blir allt värre. Inom ett par veckor kan förfallande lån inte ersättas med nya. Förhandlingar mellan presidenten och republikanska kongressledare har hittills inneburit att positioner förblivit låsta, främst för att republikanerna dogmatiskt är mot alla slags skattehöjningar.
Om man inte snart möts i kompromisser kan ett läge där USA:s statsobligationer inte blir inlösta på förfallodagen utlösa en finansiell kedjereaktion med oöverskådliga följder.
Ändå räknar de flesta med att de i USA nog skärper sig när de verkligen måste, medan man inte kan förvänta detta med nuvarande villrådighet i EU.
För Sverige är det nu en ökad risk för dels bakslag i exporten och sämre arbetsmarknad, dels störningar i de svenska bankernas upplåning utomlands. Riksbankens handlingsberedskap verkar vara god, men detta kan inte sägas om det parlamentariska läget.
Vad som förvärrar situationen i en rad andra länder, från USA till Italien och Belgien, är att uppskruvade motsättningar och hårda låsningar har hindrat kraftfull handling i den ekonomiska politiken.
Detta borde vi kunna undvika i Sverige, även om vårriksdagen var ett dåligt tecken. Regeringspartierna, Miljöpartiet och Socialdemokraterna borde alla kasta en blick ut i omvärlden. Det är nu ett sällsynt dåligt läge för ett kortsiktigt politiskt taktikspel som går ut på att hindra handling genom samspel med ytterlighetsmän.
I stället bör man söka få stora frågor lösta - och kompromissa för att se till att Sverige utåt visar upp fortsatt handlingsförmåga och ekonomisk klartänkthet.