På tolv år – tre mandatperioder – har Strängnäs klättrat från botten till toppen vad gäller skatteuttag jämfört med grannarna. Det har beskrivits tidigare på denna sida. Reaktionerna från ansvariga Strängnäspolitiker har varit antingen tystnad eller tal vid sidan av ämnet (FP).
Ingen har försökt besvara frågan om varför Strängnäs gör av med mer pengar än grannkommuner som har mindre fördelaktiga socioekonomiska förhållanden. Det hindrar inte vissa Strängnäspolitiker att kräva ännu högre kommunalskatt.
Det finns som bekant inget direkt samband mellan större offentliga utgifter och högre kvalitet i kommunal service. Pengar kan ju användas mer eller mindre effektivt.
Skolan är ett bra exempel. Siffrorna finns i Statistiska centralbyråns (SCB) sammanställning av kommunala räkenskaper. Enligt den lade Strängnäs förra året 97 862 kronor per elev i grundskolan. Det är näst högst i Sörmland. Bara i Gnesta är elevkostnaden högre.
Men det betyder inte att Strängnäs är i Sörmlandstopp vad gäller medel till undervisning. Vingåker, Nyköping och Katrineholm lägger mer på att undervisa, trots att Strängnäs avsätter mer resurser per elev totalt sett. När det kommer till pengar för läromedel, skolutrustning och skolbibliotek är det bara Flen och Vingåker som satsar mindre än Strängnäs.
Orsaken är att många kringkostnader är högre i Strängnäs jämfört med andra kommuner i länet. En stor sådan post är lokalkostnader. Utslaget per elev är de 44 procent högre i Strängnäs än i Katrineholm.
Sägas bör att lokaler slukade betydligt större andel av Strängnäs skolbudget för några år sedan. I den meningen har det skett en effektivisering.
Det kan också finnas strukturella skäl till att kostnader för skollokaler är högre i vissa kommuner. En stor andel av befolkningen på små orter och landsbygd betyder fler småskolor och mindre effektivt lokalutnyttjande. Hur den skolstrukturen ska se ut är ytterst en fråga om hur man värderar vikten av närhet och små skolor i förhållande till andra mått på vad som är en bra skola. Ytterst bör det handla om vad skolan presterar i form av resultat.
Men jämförelsen av olika kostnadsposter borde vara en bra utgångspunkt för en diskussion om vad olika saker inom skolan kostar och varför. Om inte annat visar den på ett överskådligt sätt att en utökning av skolans budget inte per automatik ger mer kvalitativ undervisningstid eller bättre läromedel.
Därför är den klassiska kommunpolitiska striden om vem som "satsar" mest på skolan i kronor inte alltid så meningsfull.
Smartare användning av de medel som skolan förfogar över ger i sin tur möjligheter att satsa på det som behövs för bättre resultat, utan att de totala resurserna behöver utökas. Så självklart men som synes ändå så svårt.