Det pågår inget inbördeskrig i Ukraina. Kriget är mellan Ryssland och Ukraina. Det torde nu stå klart för alla.
I veckan trappade nämligen Ryssland upp sin aggression när ryska förband angrep på flera frontavsnitt. Graden av organisation, slagstyrka, mängden tunga vapen tyder på reguljära ryska arméenheter.
Ukrainas president Petro Porosjenko nämnde siffran 9 000 ryska soldater som har sänts till Ukraina. Den ukrainske FN-ambassadören Jurij Sergejev talade under Säkerhetsrådets möte i onsdags om "mer än 8 000" soldater. I en lång uppräkning namngav han de ryska förbanden samt de platser där de befinner sig i Ukraina.
Ryssland nekar i vanlig ordning, men de ukrainska påståendena stöds av historien. Rysk trupp ses regelbundet åka över den 40 mil långa gräns med Ukraina som Ryssland kontrollerar. Ryska reguljära förband har stridit i Ukraina, där ryska soldater också har dödats och tillfångatagits. Det bekräftas av mängder av foton och videofilmer, satellitbilder, ryska soldaters konton i sociala medier, uppgifter från ryska frivilligorganisationer, intervjuer med ryska krigsherrar, med mera.
Den vapenvila som ingicks i september höll aldrig men minskade intensiteten i striderna. En del fångar utväxlades. Samtidigt visste alla att kriget skulle flamma upp med full kraft igen. Frågan var bara när.
Ukraina uppfyllde de centrala kraven som hade avtalats i Minsk i september, trots att president Porosjenko tog en politisk risk. En amnestilag för ukrainare som stridit på rysk sida antogs, liksom en lag om utökat lokalt självstyre för områden som befinner sig under rysk kontroll.
Ryssland struntade däremot i sin del av avtalet. En effektiv övervakning från OSSE av den ukrainsk-ryska gränsen kunde inte ske. Ryssland vägrade släppa in ett tillräckligt antal OSSE-observatörer och hotade via sina ombud i östra Ukraina att skjuta ner organisationens förarlösa plan. De utländska, det vill säga ryska, styrkorna lämnade aldrig Ukraina, som avtalet angav.
Det hade även avtalats att lokalval på de ryskkontrollerade områdena skulle genomföras i enlighet med ukrainsk lag. Så skedde inte. De ryska vasallerna genomförde 2 november ett pseudoval på egna villkor.
Under tiden har Vladimir Putin åkt på en rad motgångar. Han har blivit allt hårdare isolerad internationellt, vilket illustreras av det kalla mottagandet han fick av G20-ledarna i Australien i november. Beslutet att inte resa till Polen för att uppmärksamma Auschwitz befrielse var Putins eget. Den polska regeringens val att inte skicka ut en formell inbjudan till honom – och inte till någon annan heller, för formens skull – hade dock att göra med Ukraina.
Sanktionerna mot Ryssland har bitit. Tillsammans med det låga oljepriset och underliggande misstro mot rysk ekonomi har de gett valutaflykt, rubelfall, sannolik recession i år, sinande statskassa och risk för kollaps av flera statliga ryska företag och banker.
Putin reagerar enligt sin egen logik. Upptrappat krig i Ukraina är hans sätt att visa styrka hemma och utomlands. Och hans övergripande mål är samma som tidigare: Ukraina ska hållas svagt och kvar i Rysslands omloppsbana.
Men Putin kan inte vinna denna strid, inte på lång sikt. Marknaden kommer att fortsätta straffa hans gangsterstat. Inget tyder på att sanktionerna lyfts eller att oljepriset kommer att gå upp under överskådlig tid. Ryssland får allt svårare att betala för sitt Ukrainakrig.
Det gäller bara att fortsätta tvinga Ryssland betala ett högt pris för aggressionen, ekonomiskt såväl som på slagfältet. Rysk militär upptrappning måste mötas av hårdare sanktioner. Ukrainas allierade i väst måste stärka den ukrainska försvarsmakten på alla sätt som står till buds, inklusive vapen, samt ge stöd till Ukrainas krigssargade statskassa.
Ukraina finns i den första frontlinjen mot ett Ryssland som utgör ett hot mot hela Europa. Det får inte glömmas.