Visst ändrade Margaret Thatcher bilden av mäns och kvinnors roller i den tidigare totalt mansdominerade brittiska politiken. Annars är nästan allt i hennes eftermäle kontroversiellt.
Det kan bli så för den som söker och vinner strider, som erövrar partiledarskap i strid och störtas genom uppror från de egna.
Hon var genom sin personlighet provocerande och auktoritär i inre konflikter – i det konservativa partiet och i regeringen, där hon från början hade nästan alla andra tyngre ministrar emot sig.
Det är lätt hänt att de ständiga konflikterna kring henne inom de konservativa bidrar till en överdriven bild av hur radikal eller ytterkantspräglad hennes politik skulle ha varit. Men 23 år efter att hon avsattes har det blivit än tydligare att synen på henne som enbart en högervriden flygelpolitiker är förenklad och till stor del fel.
Det finns en stor kontinuitet från Thatchers år till de senare labourregeringarna under Tony Blair och Gordon Brown. Även sådant som då gick fel, med socialt sönderfall och okontrollerad finanssektor hade börjat under Thatchers år.
Det hade också före Thatchers tid varit en lång kontinuitet: Ekonomisk stagnation, inflation, mycket destruktiva förhållanden på arbetsmarknaden. Den ena regeringen efter den andra hade misslyckats, trots att de innehöll rader av briljanta politiker.
Förhållandena på brittisk arbetsmarknad har inte ens under den ödeläggande löneinflationen på 70- och 80-talen haft en riktig motsvarighet i Sverige, där facklig mognad, vilja att medverka till modernisering och respekt för spelregler brukat vara långt större än i Storbritannien under 50- , 60- och 70-talen. Under Thatchers 80-tal skedde en del av den kursomläggning till mer av marknadsekonomi, arbetsvänliga skatter, avregleringar och privatiseringar som skett i olika takt i en lång rad länder i norra Europa, och som betytt att det som hänt i Medelhavsländerna inte har hänt här.
På andra håll har det ofta gjorts med socialdemokratisk medverkan eller under deras ledning. Men ton- läget i konflikterna var speciellt under Thatchers tid, inte bara på grund av henne.
Fast höger var hon ju, konservativ, dock inte i den gamla socialt ansvarsmedvetna godsägartradition som präglade den ljusblå höger Thatcher chockerade och besegrade. Hon var klasspolitiker, många av hennes fel hade med det att göra. Men klasspolitiker för medelklass, inte bara för överklass.
Däremot var det stor skillnad på henne och på Ronald Reagan. De trivdes personligen med varandra, men Thatcher bedrev inte den sorglösa underskottspolitik som Reagan lämnat i dåligt arv till USA:s konservativa.
Hon kunde höja skatter för att sänka andra. Dessutom hade hon mer känsla än Reagan för demokratiska värden och för vikten av att stå upp mot andra förtryckare än de i Moskva.
Bättre än sina partivänner såg hon på 90-talet behovet att ingripa mot den serbiska extremnationalismens framfart på Balkan.
Hon hade många fel, för liberaler är hon ingen förebild. Men i en rättvis bedömning måste det medges att hon trots hård konkurrens hör till de mer framträdande brittiska premiärministrarna, och att hon i historiens ljus inte kan avfärdas som någon högerkantens skräcködla.