Varför är det bra om Sverige sitter med i FN:s säkerhetsråd? Och vilket pris är värt att betala för att få den platsen?
Agenda i SVT tog upp detta i söndags. Eller rättare sagt, inslaget handlade om svårigheterna för den svenska kampanjen. De grundläggande frågorna ovan fick däremot inga tydliga svar.
FN:s säkerhetsråd ägnar sig åt konflikthantering och består av 15 medlemsstater. Av dessa är fem permanenta medlemmar med vetorätt och tio väljs på två år enligt ett kvotsystem där alla delar av världen ska vara företrädda.
De på Utrikesdepartementet som driver kampanjen för en svensk plats i Säkerhetsrådet tillbakavisar att hårdsatsningen är ett diffust prestigeprojekt. De hävdar att Sverige kan göra nytta och har, underförstått, något eget att tillföra. Ett allmänt påstående är att den som sitter i FN:s säkerhetsråd blir lyssnad på.
Det finns många svagheter i sådana resonemang. Säkerhetsrådet är inte till för att vara små länders kanal till inflytande i världspolitiken. I stället är det en mekanism för konflikthantering för andra världskrigets segrarmakter. När de permanenta medlemmarna är överens kan FN-systemet användas i det syftet, många gånger mycket effektivt. I annat fall blockerar FN:s stormakter varandra och andra vägar måste sökas för att lösa konflikter, hålla gangsterstater i schack och upprätthålla internationell rätt. I denna inbyggda handlingsbegränsning har icke-permanenta medlemmar av Säkerhetsrådet ingen roll att spela.
Man kan lära en del av det svenska misslyckandet att ta plats i FN:s råd för mänskliga rättigheter 2012. Medan Sverige nobbades valdes länder som Venezuela, Etiopien och Pakistan in i rådet – stater där övergrepp mot mänskliga rättigheter är legio. Så blir det i internationella beslutssystem där alla stater – inte alla medborgare – ges samma inflytande.
Det gör Sveriges väg till en eventuell plats i Säkerhetsrådet problematisk. Upplägget bygger på att diktaturer ska finna Sverige tillräckligt harmlöst för att rösta på det. Den svenska regeringen ska alltså blidka dessa stater och samtidigt upprätthålla ett principfast försvar av yttrandefrihet, kvinnors rättigheter och så vidare.
Det säger sig självt att en sådan manöver är mycket svår. Kampanjsloganen "independent voice" (oberoende röst) var uppenbart ett försök att balansera dessa intressen, hitta en ny sorts tredje ståndpunkt. Men uttrycket fick skrotas eftersom det väckte misstankar att Sverige ville ta avsteg från EU:s gemensamma utrikespolitik.
Och det är nästa konfliktpunkt. För samtidigt som EU anstränger sig för att tala med en röst konkurrerar flera EU-stater med varandra om platser i Säkerhetsrådet. Nu slåss Sverige med Italien och Nederländerna om diktaturernas gunst.
En bättre väg vore om EU enades i sitt stöd till ett av sina medlemsländer. Europeiska unionen borde också vara den kanal till inflytande som länder som Sverige satsar på. Fyra av de 15 nuvarande medlemmarna i Säkerhetsrådet är EU-stater – de två permanenta medlemmarna Storbritannien och Frankrike samt Litauen och Spanien. Det är bättre att stärka denna demokratiska röst än att Sverige anpassar sig till diktaturer för att få en egen plats i rampljuset.