I själva verket sker över åren en långsam minskning av Sveriges utsläpp av växthusgaser. Den uppvägs av att den växande svenska skogens stora nettoupptag av koldioxid sakta bromsar in. Jämfört med andra liknande industriländer är de svenska utsläppen påfallande låga. Även bortsett från skogen ligger en rad grannländer dubbelt så högt eller mer, fast deras transportavstånd och väder borde ge dem lägre utsläpp än vi har.
Ökningen från 2009 till 2010 är tillfällig. Internationell kris fick industrier att gå på lågvarv 2009. Sträng vinter 2010 ökade värmeåtgången. Reaktorer under upprustning gjorde elförsörjningen mer fossilberoende än den är ett vanligt år.
Det tänkvärda är andra saker. Ska man sikta rätt måste man ha klara begrepp om källorna för utsläppen. Dessa mäts i miljoner ton av något som kallas koldioxidekvivalenter, där metan, lustgas och koldioxid vägts ihop efter beräknad klimatpåverkan.
I särklassig topp är vägtrafiken med 19, av totalt mer än 70 (utrikes flyg och sjöfart medräknade). Lantbruket väger ett normalår tyngre än hela el- och fjärrvärmesektorn. Inom lantbruket står lustgasavgång från åkermark och gödsel för hela fem och den långt mer omtalade metangasen från kossorna för knappt tre, av totalt elva miljoner ton.
Sjöfarten väger tyngre än alla tillverkningsindustrins och gruvnäringens processer, drygt sju respektive knappt sju (gasavgång från oljeraffinaderier oräknad). Sjöfarten har en förbluffande andel av den svenska produktionens del i växthusriskerna. Flyg och fastighetspannor har vardera ungefär halva den nivån.
Mot det står att de ökande virkesvolymerna i våra skogar suger åt sig 38 miljoner ton om året, alltså det dubbla mot vad vägtrafiken släpper ut.
Listan på vad som borde prioriteras, utöver allmän sparsamhet och energieffektivisering, börjar då med större och svårare saker än sopsortering:
1. Bilar som drivs med el, och med biobränslen som diesel från massaindustrin.
2. Nya kärnkraftverk (och även vindsnurror).
3. Mer intensiv skogsvård så att de skogar som planteras och röjs och gallras får större biomassa.
4. Kväveomloppet i lantbruket, för att minska avgången till luft (och till vatten) – ”greppa näringen” som det heter i lantbrukarorganisationernas egen miljöutbildning.
5. Miljöskatter och bränslekrav på laglösa sektorer som internationell sjöfart och flygtrafik.
6. Breddning av koldioxidskatten till metan och lustgas, som beskattas hårdare.
7. Uppsamling av koldioxid och oskadliggörande av metan stimuleras med ”baklänges miljöskatt”, så att företag som motverkar klimatskador får tillbaka på skatten.
Klimatpolitik som ska göra större verkan ger en del intressanta arbetsuppgifter, och chanser för näringslivet – men också beska piller att svälja, även för gröna språkrör.