För dem som mest håller på med S-kampanjplanering var väl kongressen inte så illa. Partiledaren slapp bli förödmjukad. Interna konfliktfrågor lappades över med skrivningar och eftergifter från ledningen.
Andra kontroverser, som hur mycket och på vilket sätt partivänstern vill höja skatterna, tegs rätt effektivt ihjäl.
Personstrider dämpades med utökat antal namn att välja. Man fick sagt att jobb ska bli huvudbudskap.
Men om S åter vill leda en regering, med eller utan koalition, så är ett par riktigt stora frågor lika obesvarade efter kongressen i Göteborg.
Hur ska regeringspolitiken se ut om den ska kunna åstadkomma det som sägs vara målen?
Och vilket underlag i riksdagen skulle den ha?
Socialdemokraterna förblir ett parti där olika delar drar åt oförenliga håll.
Sådant är ju i och för sig inte ovanligt i ett parlamentariskt styrt land, det räcker att se konvulsionerna i Centerns programarbete för att hitta prov på att andra kan ha det minst lika internt besvärligt.
Det blir dock värre när ett parti påstår sig göra anspråk på statsministerposten och på att ange strategin i de stora ekonomiska och sociala frågorna.
Stefan Löfvens största svårighet är att stora delar av hans parti helst vill föra en politik som i huvudlinjerna egentligen bara kan få pålitligt parlamentariskt underlag i Vänsterpartiet, även om den i detaljer kan få understöd av SD, eller i helt andra slags frågor av MP eller av ett eller flera allianspartier.
Ett sådant vägval vid en regeringsbildning skulle dock göra att så centrala mål för arbetarrörelsen som fler jobb, stabila socialförsäkringar och reallöneökningar skulle undergrävas. Vad som kan uppnås tillfälligt med höjda utgifter är en sak, men välfärdens utveckling bestäms till mycket stor del av landets konkurrensförmåga, näringslivets utveckling och effektiviteten i hur skattepengar används. Där kan en mer vänstersocialistiskt präglad politik ge svåra bakslag.
Det framgår att Stefan Löfven och en del personer i kretsen kring honom inser detta. Det talas om en politik för fler jobb där näringsliv och konkurrenskraft ska vara viktiga. Men hur det ska gå till, när det i så fall blir uppenbart nödvändigt att närma sig en liberal, borgerlig politik och söka samförstånd åt allianshåll, det förmår man inte säga högt.
Detta dilemma försöker Stefan Löfven och andra skyla över med grova överdrifter och hårt språk mot rege-ringen, där det sägs att den även på områden där den är mycket aktiv är rent passiv och "gör ingenting".
Stefan Löfven skadar där själv sitt personliga förtroendekapital som han fick med sig från IF Metall.
Grundfrågan om S-partiets vägval var omöjlig att avgöra bara med kongressbeslut, och förblev oavgjord. Det mest informativa i den delen var att i den fråga partivänstern prioriterat, icke-kommunal vård och utbildning, kunde Löfvens partiledning inte hävda sin ståndpunkt, utan pressades steg för steg till eftergift efter eftergift.
Pastoratet Löfven fått är svårskött, något Sahlin och Juholt kan berätta en del om. Det förblir svårskött.