Personal som slår larm och en ohållbar arbetssituation, chefer som står handfallna inför kritiken.
Vi har hört det förut och vi lär få höra det igen. Just den här gången kommer det från kirurgavdelningarna på Mälarsjukhuset.
På nyhetsplats belystes i förra veckan läget på arbetsplatsen utifrån både personalens och chefernas perspektiv.
Deras respektive upplevelser av situationen skiljer sig åt en hel del, vilket i sig är nog så alarmerande. Inte minst med tanke på att personalen slog larm om sin arbetssituation redan för ett år sedan.
Sedan dess har det i princip inte hänt någonting, säger personalen. Det stämmer inte, hävdar cheferna, varpå de räknar upp allt som gjorts sedan det förra larmet kom förra året.
De nämner att de har jobbat mycket med att tydliggöra ansvar, stötta avdelningscheferna och underlätta för personalen att rapportera avvikelser, risker och fel.
Har cheferna gjort allt de räknar upp och personalen inte märker av det, då är det stora kommunikationsproblem på arbetsplatsen.
Det verkar som om personal och chefer inte talar samma språk. Personalen pratar om personalbrist och brist på rutiner, cheferna pratar om att tydliggöra ansvar och stötta avdelningschefer.
Men vad hjälper att rapportera risker och annat om man inte gör något åt bristerna som man underlättat för personalen att rapportera om?
Personalen ser personalbristen och bristen på rutiner och kontinuitet som en stor del av problemet, samt att de upplever att chefer inte lyssnar eller tar dem på allvar. De avvikelser som rapporteras viftas ofta undan med bedömningen "inte allvarligt", kunde vi läsa i torsdagens tidning.
Personalbristen var ett problem redan innan den befintliga fick ytterligare tio platser att ansvara för - utan ökad bemanning. Enligt de sköterskor som tidningen talade med fattas det bemanning på 90 sköterske- och 50 undersköterskepass de kommande sex veckorna.
Den kurs i företagshälsans regi som personalen har fått gå sänder märkliga signaler: personalen ska träna sig på att inte låta sig styras av tankar och känslor. Meningen med kursen förefaller alltså vara att få personalen att agera mer som maskiner än som människor.
Det är ett förfärande kursupplägg. Hur tänkte de? Kruxet är ju dock att om man önskar att personalen ska stänga av känslor och tankar, och mekaniskt göra det som förväntas av dem, så krävs verkligen rutiner för hur saker och ting ska fungera.
Och frågan är ju om vården verkligen blir bättre av att avhumanisera den.
Maskiner och avancerad apparatur ska bistå perso- nalen i vården. Det är inte meningen att personalen ska maskinifieras.
Lyssnar man med dem som befinner sig i andra änden av vården, det vill säga patienterna, har de sagt många gånger om att de uppskattar personal som tar sig an dem med engagemang, värme, kompetens och medmänsklighet.
Det vore ett fattigdomstecken av stora mått om vården skulle berövas detta.
Kirurgi är starkt beroende av modern teknik och avancerad apparatur, men väl så mycket av fungerande samarbete och goda relationer mellan personalgrupper och mellan anställda och ledning – vilket en del slitningar på Mälarsjukhuset påminner om.
FOTO: MARK EARTHY / SCANPIX