Sven-Olof Daunfeldt, chefsekonom vid Svenskt Näringsliv har kritiserat både rapporten och förslaget om kortad arbetstid. Enligt honom är samhällekonomiska kostnaderna för stora.
En utvilad arbetare är en mer produktiv arbetare, eller hur? Det hävdar Landsorganisationen (LO) i sin nya rapport om effekterna av kortare arbetsveckor. Visst känns tesen självklar när klockan slår 16.00. Men rapporten förenklar verkligheten – och bortser från flera avgörande invändningar.
Nyligen släppte LO en internationell översikt av hur kortare arbetstid påverkat produktiviteten i andra länder. Enligt rapporten ger 10 procent färre arbetade timmar bara 4–5 procents lägre produktion. LO‑ekonomerna menar dessutom att kortare arbetsveckor kan lyfta sysselsättningen och dämpa produktionsfallet.
Både Svenskt Näringsliv och Företagarna går i svaromål. Dels varnar de för högre kostnader och att minskad produktion skulle hota tillväxten, dels pekar de på att många kollektivavtal redan ger kortare arbetstid och att stigande timlönekostnader riskerar både jobb och lönsamhet. Även kommunernas och regionernas egen lobby- och arbetsgivarorganisation, Sveriges Kommuner och Regioner (SKR), hissar varningsflaggan.
LO har en poäng – tidigare reformer har ofta gett både produktivitetslyft och hälsofördelar. Men den här gången är LO:s helhetsbild alltför rosaskimrande. Av de länder som nämns i rapporten ligger Sverige fortfarande näst högst i produktivitet, bakom enbart Belgien. Utrymmet att öka den ytterligare är därför begränsat.
Därtill diskuteras inte det faktum att den faktiskt arbetade tiden i Sverige är bland de lägsta i EU. Det beror i stort sett på att vi i Sverige har långa semester- och föräldraledigheter. Det är en medveten prioritering. I stället för att korta arbetstiden har man valt att förlänga rätten till ledighet, men LO-ekonomerna förminskar detta i ett försök att framställa Sverige som ett land som halkar efter i ”fritidsligan”.
Visst har Sverige ett längre genomsnittligt arbetsliv och högre sysselsättning än många EU‑länder – men just därför är det svårare att öka den ytterligare. Sveriges arbetskraftsreserv är betydligt mindre än många andra länders – hemmafruar och outnyttjad arbetskraft är en bristvara här. Även om arbetslösheten föll från dagens cirka 10 procent till det här seklets hittills lägsta nivå, omkring 6 procent, skulle det ändå inte räcka för att finansiera en 12,5-procentig arbetstidsförkortning – särskilt när många av de arbetslösa i dag saknar den utbildningsbakgrund som arbetsgivare eftersöker.
Samtidigt stramas såväl asyl- som arbetskraftsinvandringen åt av partier på både höger- och vänsterkanten. Invandringen har länge bidragit till att Sverige har haft en växande befolkning i arbetsför ålder och låtit inrikesfödda byta upp sig på arbetsmarknaden, och det är människor som hade kunnat kliva in och fylla luckorna som skulle uppstå vid en arbetstidsförkortning. Men även detta alternativ till arbetskraft verkar vara långt ifrån den politiska realiteten i dag. Vem ska då fylla vård‑ och omsorgsbehovet när befolkningen åldras och vi vill jobba mindre?
Riksdagsledamoten Annika Strandhäll (S), ordförande för det socialdemokratiska kvinnoförbundet är en av de ledande figurerna bakom socialdemokraternas förslag för arbetstidsförkortning.
LO håller, med sin opinionsbildning, fortfarande dörren öppen för en lagstiftad arbetstidsförkortning. Trycket från förbund som Kommunal är högt för att sänka arbetstiden. Men under de år arbetarförbunden har följt industrins märke har de valt att ta ut löneökningarna i höjda lägsta löner i stället för kortare arbetstid – något som tjänstemannafacken ofta har gjort. I stället för att tvinga hela samhället att bära kostnaden för en svag förhandlingsstrategi borde LO byta fokus och lägga sin kraft på partsförhandlingarna. Det bör även Socialdemokraterna inse och därför rösta emot en lagstadgad arbetstidsförkortning på sin kongress om några veckor.
Fack och arbetsgivare förväntas driva sina egna linjer i sina medlemmars intresse. Men som samhälle behöver vi en saklig diskussion om arbetstiden – en diskussion som varken präglas av domedagsprofetior eller löften om guld och gröna skogar. Till en början gör vi nog bäst i att, i sann svensk anda, förhandla saken parterna emellan. Med lite tur leder kompromissviljan till ännu en svensk väl avvägd lösning.