Beslutet kan tolkas som ett försök att lämna ifrån sig ansvaret för den svårhanterliga situation man befinner sig i och som man aldrig borde ha försatt sig i från första början. Viktigast av allt är ändå att något liknande inte tillåts ske i framtiden.
De omfattade muthärvor i Uzbekistan och Azerbajdzjan som Telia Sonera anklagas för att ha varit inblandade i har blivit en lång följetong i media. Att dessa suspekta transaktioner går hela vägen till toppskiktet i nämnda diktaturer har inte gjort saken mindre graverande.
När Uzbekistanaffären uppdagades 2012 ledde detta till att dåvarande vd:n Lars Nyberg ett drygt halvår senare avgick och att styrelsen byttes ut. Det blev plågsamt tydligt att svenska staten, med en andel på 37,3 procent av bolaget, hade varit alldeles för svag i sin ägarroll och att internkommunikationen inom bolaget varit mycket bristfällig. Till ny styrelseordförande utsågs Marie Ehrling. Johan Dennelind tillträdde som vd.
De misstänkta mutbrotten utreds fortfarande i bland annat Sverige, Schweiz och USA. Att bringa klarhet i alla turer är naturligtvis svårt, med tanke på vilka regimer som är inblandade och komplexiteten i dessa ärenden. På en presskonferens under gårdagen sade Ehrling: "Vi har dessvärre kunnat konstatera att det har funnits stora brister, såväl i samband med etablerandet som i den operativa verksamheten … Vi har inte kunnat utesluta att brott har begåtts."
Nu är alltså tanken att Telia Sonera så småningom ska dra sig tillbaka från de centralasiatiska marknaderna, som står för omkring en femtedel av bolagets omsättning. Flera frågor uppkommer.
Vilka potentiella köpare av verksamheten finns och vilka är man beredd att sälja till? Om man inom toppskiktet i en diktatur vill öka sitt ägande och sin kontroll över den inhemska telekommarknaden – hur agerar Telia Sonera då? Vilket pris kan försäljningen tänkas inbringa och hur står sig denna summa i förhållande till vad man har plöjt ner i det östliga äventyret?
Att komma underfund med detta blir säkerligen en svår huvudvärk för Telia Soneras ledning. Ehrling utesluter ändå inte att bolaget kan komma att göra affärer på utvecklingsmarknader också i framtiden.
I slutändan är det dock högst tveksamt att ett bolag som till stor del ägs av svenska eller finländska staten ska syssla med den här typen av affärer. Vinstjakt i den internationella telekombranschen är knappast statlig kärnverksamhet – vilket inte minst har synts i hur svag man tidigare var i sin ägarroll och i graden av oförståelse för de nya marknadernas villkor.
Att vara verksam i diktaturer utan att få händerna nedfläckade och själv bli indragen i muthärvor är bevisligen mycket svårt. I någon mån kommer sådant alltid också att färga av sig på ägaren.
Staten borde agera som Telia Sonera nu ämnar göra: försöka sälja ut och så snart det går komma ifrån eländet på rimliga villkor och utan nya skandaler.