Hon undvek noga att ställa till med nyheter av något format att tala om. Om detta var bra eller dåligt beror förstås på vad man jämför med.
Att nu vilja tänka sig en utredning om Natomedlemskap är precis så djärvt som vad KD och C redan gjort för att markera lite rörelse utan att riktigt vilja ta i frågan – i väntan på att Socialdemokraterna och finländarna kanske ska bli oroliga nog över Putins Ryssland. Som nyhet var det ju i lättviktsklassen, även om det snuddade vid de stora säkerhetspolitiska frågorna.
Att lägga gränsen för lägre skatt för äldres arbetsinsatser vid 64 år, och att lätta en del på tillträdeskraven till Komvux, är förslag som är värda all respekt som relativt små justeringar kan få.
Sedan var det inte så mycket mer av nya utspel eller nya frågor. Men detta kan ju ses även från den positiva sidan. Jämförs de båda generationskamraterna Kinberg Batra (M) och Lööf (C) så står den förras lågmäldhet och måtta mot den senares förkärlek för slagordsmässig demagogi. Den jämförelsen är inte till den nya moderatledarens nackdel.
Viktigare är att ifall Kinberg Batra skulle ha försökt leva upp till ganska utbredda önskemål bland hennes partivänner så skulle intrycket ha blivit att hon flaxat kring som en skrämd höna, sagt emot allianspolitiken, desavouerat Reinfeldt och spelat borgerlighetens fiender i ytterhögern och yttervänstern i händerna. Att inte ge efter och anpassa sig, utan att försöka få folk att sansa sig, är klokare än de dåliga råd hon kan läsa i exempelvis Svenska Dagbladet.
Hemligheten bakom att hon blev ensam kandidat, medan en rad mer profilerade M-politiker klev av eller inte hade en chans, ligger förmodligen på ett annat plan. FP-ordföranden Björklund, som med de andra alliansledarna var på hövlighetsvisit på M-stämman, berörde det då han artigt sade något om ledaregenskaper han lagt märke till i det interna arbetet, alltså i Kinberg Batras roll som gruppledare i riksdagen. Hon har, får man anta, en del av den hårdhet och de mycket bestämda nypor som företrädaren Reinfeldt ibland använde i sitt eget parti men sällan visade så att de syntes i tv. Hon kan behöva detta, med det partiet och alla dess inre spänningar.
En av de spänningarna är att en stor del av högermännen och högerkvinnorna accepterade framför allt en sak i det Reinfeldtska partiledarskapet, att det gav fler mandat och två perioder i kanslihuset. Omläggningen av politiken på en rad sakområden godtogs med välvillig häpnad (som när det gäller arbetslinjen) eller med knorrande (som en klok alkoholpolitik i linje med FP och KD) eller med stor olust (som den största felbedömningen, att inte gå snabbare fram med att på nytt stärka försvaret).
Reinfeldt tänkte mycket längre än sitt parti i några frågor. Se till exempel upptill i klippspalten till höger – om hur positivt Norges viktigaste S-tidning ser på Reinfeldts påpekande om arbetslinjen som central i invandringsfrågan. Av mängder av tecken att döma finns nu både splittring och vilsenhet och idémässig hållningslöshet på åtskilliga håll i det största allianspartiet. Det kan ta tid innan det visat sig hur det går. Om Kinberg Batra blir kvar är inte enda frågan. Om moderaterna ens kan hålla kursen, eller driver iväg och gör slut på alliansen, är tills vidare obesvarade frågor.