Nej tyvärr, meddelade folkhälsominister Maria Larsson (KD) i lördags, det blir ingen ekonomisk kompensation till de personer som for illa i fosterhem och på barnhem mellan 1920 och 1980. I en utredning som presenterades i början av året föreslogs att de som vanvårdats, misshandlats, utnyttjats eller på andra sätt farit illa skulle kunna ansöka om en ersättning på 250 000 kronor. Men det går inte, sa Larsson: Det är omöjligt att behandla dessa ärenden på ett rättssäkert sätt då händelserna ligger så långt tillbaka i tiden.
Folkhälsoministern har rätt i att det är en svår uppgift. Eftersom beviskraven måste vara mildare, men ändå inte obefintliga, är risken stor att utbetalningarna blir godtyckliga. Det finns också en risk att personer som inte kan styrka sin berättelse och nekas ersättning upplever att de kränks och sviks av samhället ytterligare en gång. Därutöver är gränsdragningsproblemet uppenbart: Hur illa ska ett barn ha behandlats för att nu kunna få ersättning?
Ändå väger invändningarna relativt lätt. Visst, det finns risk att några som strängt taget inte kvalificerar för ersättning, lyckas inkassera. Men det är trots allt viktigare att staten på det enda sätt som finns tillgängligt, försöker kompensera för en helt eller delvis förstörd barndom. I utredningen redogörs noga för hur man gjort i till exempel Norge. Det är inte ogörligt. Kostnaden skulle landa på mellan 500 miljoner och 1,25 miljarder.
Efter kritik från många håll de senaste dagarna backade Maria Larsson något i går kväll och bjöd in oppositionen till samtal:
– Har de ett förslag som klarar rättssäkerheten, som är rättvist och som innebär att ingen känner sig sviken på nytt, då vill jag gärna lyssna in det förslaget, sa hon till TT.
Det återstår att se om Larsson menar allvar med att omvärdera beslutet – men nog låter det som att hennes lista på omöjliga kriterier i realiteten betyder att beslutet kommer att kvarstå.
På en punkt går regeringen redan nu på utredarnas linje. En ceremoni ska arrangeras där staten, kanske i form av folkhälsoministern själv, ska framföra en ursäkt till alla dem som blivit illa behandlade under tvångsplaceringar. Fint, men utan möjligheten till ekonomisk ersättning lär ceremonin uppfattas som en billig och betydelselös gest.
Förra året publicerades en del av den så kallade Vanvårdsutredningen. Det var inte en utredning i vanlig mening, utan ett försök att låta barn som farit illa av tvångsplaceringar komma till tals. Det var en sorglig samling berättelser om övergrepp, om att inte bli trodd på, om rädsla och skam.
Det är viktigt att komma ihåg att placeringar ofta leder till att barn fått växa upp i trygghet i stället för i rädsla. Mycket har också blivit bättre på senare år, inte minst i fråga om kontroller och attityder. Men fortfarande utsätts många barn som bor i familjehem eller på institutioner för övergrepp och vanvård.
Risken att behöva betala ut lite för mycket pengar borde inte hindra regeringen från att i handling markera allvaret i att barn som omhändertagits av det offentliga kränks, hotas, misshandlas eller lämnas vind för våg.