Hon pratade i viss medvind. I SCB:s senaste mätning, som inte ens var en vecka bort, hade Moderaterna lockat nästan var fjärde väljare. Samtidigt var stödet för övriga allianspartier svalt. Trots att mandatperioden hade kantats av motgångar för regeringen, fick den borgerliga oppositionen bara 39,3 procent, mot de rödgrönas 41.
Kanske berodde de uteblivna framgångarna på att "högern" framstod som splittrad. Det grundande sig i sin tur i partiernas behov av att profilera sig för att inte försvinna in i alliansskuggan, vilket de mindre tidvis hade gjort under det senaste decenniets allianssamarbete.
Således hade Liberalerna, som då hette Folkpartiet, lämnat fjolårets försvarsförhandlingar mellan regeringen och Alliansen. Och nu, precis när maj övergick i juni, hade det stått klart att energiförhandlingarna över blockgränsen hade havererat, eftersom Liberalerna hade hoppat av.
Dessa två tunga frågor bleknade dock i jämförelse med att Centerpartiet gick i otakt i migrationspolitiken. Inte för att det före detta bondeförbundet hade svikit eller ändrat sig, utan för att C hade fortsatt rakt fram på den utstakade vägen, medan allianskollegorna svängde 180 grader.
Förändringen hade börjat redan i slutet av valåret 2014 när Kristdemokraterna, som just nu låg längre under riksdagsspärren än vanligt, hade börjat frispela om migration och integration, under Göran Hägglunds sista tid som partiledare. Hans efterträdare, Ebba Busch Thor, hade fortsatt på den inslagna linjen och försökt nischa sig som Alliansens hårding och värsta terroristjägare, samtidigt som partiet förklarade att de var "familjens röst". En kombination som uppenbarligen inte gick hem i stugorna. Sannolikt för att de båda bilderna var svåra att förena.
Då slog Anna Kinberg Batra till med att sommartala om skolan och svenska värderingar. Det första i form av att föreslå lovskolor för elever som låg efter, göra skolvalet obligatoriskt och lansera idén om ett gemensamt kösystem till både kommunala och fristående skolor.
Det senare genom att knyta an till den debatt som hade pågått sedan årsskiftet. Inte minst efter att ett miljöpartistiskt stjärnskott hade skapat stora rubriker när han vägrade att ta en kvinnlig journalist i hand, samtidigt som ett grönt statsråd tvingats avgå efter samröre med extremister. Att detta inte var svenska värderingar var numera alla så överens om att statsminister Stefan Löfven (S), i riksdagens plenisal, hade slagit fast att i Sverige tar kvinnor och män varandra i hand.
Var det här skulle sluta var det då, på nationaldagen 2016, ännu ingen som visste. Men samma dag hade Dagens Nyheter publicerat en undersökning som visade att väljarna hade blivit allt mer negativt inställda till blockpolitiken, som hade dikterat villkoren för svensk inrikespolitik i runt tio år. Antagligen för att Sverigedemokraternas siffror – 12,9 i riksdagsvalet och 17,3 procent i den senaste SCB-mätningen – lamslog en stor del av politiken. Detta samtidigt som extremhögern fick allt starkare fäste på flera håll i Europa.
Så även i Sverige.
På väg upp för Götgatan, bara ett stenkast ifrån där Anna Kinberg Batra just hade avslutat sitt nationaldagstal och ännu mottog publikens hyllningar, tågade en liten skara med höjda fanor, misstänkt lika Nordiska motståndsrörelsen. En öppet nazistisk organisation som på kort tid hade fördubblat sina aktiviteter. Just den sortens organisation som växer när de etablerade partierna inte visar politisk handlingskraft och kompromissvilja.