I juni 2013 kommenterade Rysslands premiärminister Dmitrij Medvedev Sveriges och Finlands eventuella medlemskap i Nato. Han gjorde det inlindat men budskapet var tydligt.
En sådan utvidgning av Nato kommer att ses som negativt för Rysslands säkerhet och tvingar Ryssland att ”reagera”.
I våras annekterade Ryssland ukrainska Krim samt på olika sätt infiltrerade och därefter invaderade östra Ukraina. I ett linjetal 18 mars förnekade Rysslands president Vladimir Putin själva existensen av en ukrainsk nation och gjorde i praktiken anspråk på minst en tredjedel av Ukrainas territorium.
I slutet av augusti kränkte ryska stridsplan vid flera tillfällen finländskt luftrum.
Den 5 september övermannades den estländske säkerhetsofficeren Eston Kohver i gränsområdet mellan Estland och Ryssland och fördes till Moskva. Enligt Ryssland befann han sig på ryskt territorium på spionuppdrag. Estland hävdar att han var på den estniska sidan för att utreda gränsöverskridande brottslighet. Ett protokoll som sammanställdes av den estländska och ryska gränsbevakningen gemensamt omedelbart efter bortförandet säger inget om spioneri – även om det estniska och det ryska protokollet skiljer sig åt i övrigt. Incidenten ägde rum två dagar efter Barack Obamas besök i Estland där han upprepade USA:s löfte att försvara sin Nato-allierade vid ett angrepp.
Alla dessa händelser skapar ett mönster. Det har skett ett försvars- och säkerhetspolitiskt skifte i vår region. Vi har att göra med en rysk statsledning som inte bygger säkerhet på fred med grannarna utan tvärtom tror på våldsam expansion. Det yttrar sig i ett krig med Ukraina med syftet att ta kontroll över delar av landet och styra dess in- och utrikespolitik.
Moskva försöker även med hot och flexande med militära muskler påverka säkerhetspolitiska beslut i andra länder i regionen, som Finland och Sverige. Och frågan är om det stannar vid det.
Situationen i regionen har inte varit så spänd sedan kalla kriget. Svensk försvars- och säkerhetspolitik måste anpassa sig till detta, utifrån nya hotbilder mot Sverige och med anledning av de löften vi ställt ut till andra. Den solidaritetsförklaring som Sverige antagit innebär att vi ska bistå EU- och nordiska länder vid hot eller angrepp, och att det även gäller militär hjälp. Vi förväntar vidare samma hjälp från dem vid hot eller angrepp mot oss.
De konkreta hotbilderna mot Sverige är i stort desamma som under kalla kriget. Vid ett angrepp mot ett Nato-land, exempelvis de baltiska staterna, kan Ryssland söka förhindra att svenskt territorium används för motaktioner av Nato. Det och våra utfästelser gentemot grannarna gör att neutralitet i krig inte är ett alternativ och har i praktiken aldrig funnits. Samövning med Nato inför olika säkerhetshot i Östersjöområdet måste därför vara en självklarhet.
Vi måste även höja vår egen försvarsförmåga. Hit hör uppgradering och kapacitetshöjning med köp av nya stridsplan, u-båtar, robotvapen och annat. Men även soldaterna och officerarna måste bli fler. Yrkesförsvaret räcker inte till. Försvarsmakten ligger långt under de 50 000 personer i försvarsorganisationen som är målet. Och av den personal som finns kan väldigt få sättas in i strid med kort varsel.
Därför är Folkpartiets förslag med mönstringsplikt och utbildning av 5 000 – 10 000 värnpliktiga per år välkommet. Det löser inte alla problem. Frågan om hur de utbildade ska inlemmas i försvarsorganisationen med tydliga uppgifter och tillräckligt med övning, har ingen ett bra svar på.
Men FP-förslaget är en god början och ett led i ett försvarspolitiskt omtänkande.