Presentationen av intervjun med Finlands president i fredagens DN var dramatisk: "Finland öppnar för Nato-medlemskap". Men det var inga nyheter som Sauli Niinistö levererade och budskapet var inte alls så skarpt.
Han kastade in reservationer: Den finländska opinionen är inte alls redo (den är mycket mer Nato-negativ än den svenska). Omvärldsläget talar emot. "… omständigheterna just nu är sådana att många på Västs sida sagt att det kanske inte är klokt att ansöka nu", säger Niinistö i intervjun. Han har alltså fått signaler från västledare att de för närvarande inte vill ha nya konfliktytor mot Ryssland.
Trots det rör sig frågan i Finland på ett sätt som den inte gör i Sverige. Den finländska regeringen förklarade vid sitt tillträde 2011 att den inte avser ansöka om Nato-medlemskap under mandatperioden. Budskapet om Nato kommer att vara annorlunda i det regeringsprogram som blir till efter riksdagsvalet 19 april, spår Niinistö.
Hans partikamrat i Samlingspartiet, statsminister Alexander Stubb, är än tydligare. Det var ett misstag att inte utreda ett Nato-medlemskap under denna mandatperiod, sa Stubb i Rundradion i veckan och lade till att Finland borde ha ansökt om medlemskap redan för 20 år sedan.
Och statsministern har med sig riksdagen. Sex av åtta partier där vill utreda Nato för Finlands del. Bara Socialdemokraterna, med den Nato-fientlige utrikesministern Erkki Tuomioja, och Vänsterförbundet är emot. Utvecklingen under det senaste året har fått finländska politiker att tänka om, folkopinionen till trots.
I Sverige ser det annorlunda ut. Här har opinionen snabbt rört sig i en Nato-positiv riktning. Det kan till och med finnas en majoritet för medlemskap i dag. Bland partierna finns däremot trögheter. Av de två regeringspartierna är Miljöpartiet bestämt emot, medan Socialdemokraterna är splittrade. Resultatet är att regeringen inte ens vill låta utreda Nato för Sveriges del, trots att en annan utredning, vars slutsatser presenterades i oktober, föreslog just det.
Tomas Bertelman hade alliansregeringens uppdrag att beskriva hur Sveriges internationella försvarssamarbeten ser ut och ge förslag på hur de kan utvecklas. Bertelmans slutsats är att vi har så nära samarbete med Nato att Sverige inte kan undgå att identifieras med alliansen av andra länder – läs av Ryssland. Å andra sidan är samarbetet med Nato inte av det slag som höjer Sveriges försvarsförmåga.
Sverige har alltså fått det sämsta av båda förhållandena – avsaknad av de facto alliansfrihet men inga försvarsfördelar av Nato, och därtill bristande egen försvarskapacitet. Med andra ord maximal utsatthet.
Bertelman föreslår därför att Sverige utreder vad ett Nato-medlemskap skulle innebära för svensk del, och förordar att en sådan utredning görs tillsammans med Finland.
Den finländska svängningen i frågan och det utannonserade svensk-finländska försvarssamarbetet är båda goda argument för att göra som Bertelman föreslår. Sverige och Finland måste bygga sin säkerhet tillsammans med andra.