Den stora mängden asylsökande riskerade att sätta grundläggande samhällsfunktioner ur spel. Så har regeringen motiverat skärpningarna av flyktingpolitiken. På liknande sätt har även delar av oppositionen, främst Moderaterna, uttryckt sig (SD spelar i en egen division).
Det syftar alltså inte bara på en svår situation för flyktingarna, utan att de offentliga institutionerna drabbas på ett sätt som får allvarliga negativa konsekvenser för alla i Sverige.
Men vad exakt var det som hotade hända? Den som efterlyse den typen av konkretion från politikerna fick vänta förgäves.
Så hur såg situationen egentligen ut under hösten? Hur pass allvarlig var krisen i dessa avseenden? Programmet God morgon världen i Sveriges Radio har försökt reda ut detta. På nyårsdagen sändes ett inslag som inte har fått den uppmärksamhet som den förtjänar.
Företrädare för tre nyckelaktörer fick ge sin bild av läget. Annelie Bergholm-Söder på Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, mot vars analyser regeringen har lutat sig tungt, säger att krisen var allvarlig men att det aldrig fanns anledning för allmänheten att känna oro. Systemet och samhället har alltid haft en plan framåt och kunnat agera.
Per Arne Andersson på Sveriges Kommuner och Landsting, SKL, säger att det rådde kris i ett 40-tal kommuner. Det handlar om att kommunerna inte hade möjlighet att ta emot ensamkommande flyktingbarn på ett bra sätt. Socialtjänsten har inte kunnat göra ordentliga undersökningar av familjehem, tvingats fatta för snabba beslut om placeringar på HVB-hem. Med andra ord har kommunerna inte kunnat följa hela regelverket för den här typen av åtgärder.
Hur är det då med de övriga kommunerna? Har de haft kris? "De andra 200-220 kommuner, de har inte haft det", säger Andersson. "De har haft ett ansträngt läge och de säger själva: ’vi kan göra mer’". Sammanfattningsvis beskriver SKL krisen som begränsad.
Mikael Ribbenvik, operativ chef på Migrationsverket, drar sig för att tala om en kris. Ett direkt överhängande hot för asylsökandes liv och hälsa inträffade under en helg i november. Migrationsverket hade då helt slut på sovplatser och människor riskerade att få sova utomhus. En kyrka i Malmö öppnade och räddade situationen.
Sammanfattningsvis var mottagandet av asylsökande ansträngt i flera delar av det offentliga Sverige. Men – det fanns inget allvarligt hot mot någon annan än de asylsökande själva och mottagningskapaciteten var långt ifrån uttömd.
Den som blickade framåt kunde förstås se problem. Mikael Ribbenvik menar att 10 000 asylsökande i veckan inte hade varit hållbart i längden. Å andra sidan minskade antalet redan under november, innan regeringen hade meddelat att Sverige sänker generositeten i asylreglerna till en europeisk miniminivå.
Enligt Migrationsverket var orsakerna sämre väder på Medelhavet och hårdare gränskontroller på Balkan.
Sverige hade tiden att vidta åtgärder för att höja kapaciteten. Regeringen valde annorlunda. Och det var just ett val, inte en sista utväg när alla andra vägar hade prövats.