Sverige har när det stormat lyckats bättre än de flesta i Europa med att hålla skutan upprätt.
Andelen som är i jobb har hållits uppe och har på senare år ökat, trots krisen som bröt ut 2008.
Statsfinanserna har hållits i god ordning.
Pensionssystemet är ett internationellt föredöme i hållfasthet och pålitlighet.
Utsläppen av klimatskadliga gaser är sett till produktionen de lägsta i något industriland.
Ekonomiska och sociala klyftor har kunnat hållas jämförelsevis små, trots stora påfrestningar efter finanskrisen. Inkomstspridningen har på senare år förblivit i stort sett oförändrad.
Det är en stor framgång, som inte är trygg och säker inför framtiden. Det är en framgång som i årtionden förnekats och baktalats av en svärm av närsynta särintressen, inte minst bland väletablerade eller välbeställda.
Det är en framgång som i huvudsak vunnits med liberal ekonomisk politik, och under stor respekt för Sveriges tradition av fritt samhällsklimat, fri handel, öppenhet, tolerans och konstruktvt samarbete.
Alla de fem partier som inte minst samarbetat om pensionsreformen har del även i det övriga som åstadkommits. Ibland har viktiga steg tagits i uppgörelser över blockgränsen. Ibland har man växeldragit under oenighet. Ibland har samlingen varit bred. Det finns även områden där reformarbetet kom igång sent, där arbetet är påbörjat men inte slutfört. Dit hör skolan och en del arbetsmarknadsfrågor.
Det mesta av Sveriges framgång är nu hotad. Delvis av ett ekonomiskt, politiskt och säkerhetsmässigt instabilt läge – i Europa och på andra håll. Men än mer för att det är risk att reformlinjens politiska grund slås sönder, för att följas av intressegruppstänkande, hätskhet och ytterkantspolitik. En rad avskräckande exempel på sådant finns söderut i Europa. Yttervänster och ytterhöger leder till ofta likartade resultat, då ytterkanterna gemensamt drar debatten mot sterilt missnöje, och mot överdrivna farhågor i förhållandevis små frågor.
Denna utveckling underblåses av det slags organisationskanslier som hetsar mot de flesta reformer och mot kompromisser och ekonomiska hänsyn, och som därmed skapar ett klimat av ilska och missnöje, där verkligheten döljs och där ytterkanter till vänster och höger lättare gynnas. Fackliga organisationer, pensionärsorganisationer och näringslivsorganisationer har i flera fall mycket att ångra och mycket att göra bättring för. Det är nu, inte först vid senare tillfälle, de behöver besinna sig.
I de ekonomiska intressefrågorna, socialförsäkringar, arbetsrätt, bidrag och skatter bör de ansvarsbärande partierna dämpa tonläget inför valet, och se till hur ekonomin och landets konkurrenskraft förenas med goda sociala förhållanden.
En större vikt behöver däremot läggas vid säkerhetspolitiken i vid mening, vid demokratiernas sammanhållning, ett fungerande EU-samarbete, ännu större oberoende av fossil energi, ett förstärkt militärt försvar och en stärkt frihandel över Atlanten.
Det är i säkerhetspolitiken ett enda parti som är lierat med den bruna ytterhöger som vill knäcka EU och som i EU – tillsammans med en del yttervänster, dock inte svenska V – röstar i Putins anda och till Putinstatens fördel. Det partiet är SD.