Problemet är, berättade tidningen i går, att Eskilstuna kommun vägrar betala. Vuxennämndens ordförande Benny Karlsson (S) säger att tjänstemännen i stället ska ta reda på om det finns personal som kan teckenspråk och hur stort behovet är. Kanske, funderar Karlsson, kan det skapas speciella grupper för döva äldre. Men ingen vet i dagsläget vad kommunen kan erbjuda Margaretha Sjöberg. Hon har ett behov just nu och en lösning finns inom räckhåll. Kommunens svar är att den ska utreda om det finns fler med hennes behov.
Men det räcker inte med det. Benny Karlsson påpekar att inget förbjuder Margaretha Sjöberg att flytta och folkbokföra sig i en annan kommun om hon inte är nöjd med den service som finns i Eskilstuna. Så kan hon förstås göra. Men det är ändå anmärkningsvärt att en toppolitiker uttryckligen uppmanar kommunens äldre att gilla läget eller flytta.
Nu får länsrätten avgöra om kommunen är skyldig att betala för Margaretha Sjöbergs plats i Stockholm. Det borde inte ha behövts. Margareta Sjöberg begär inte någon extravagans utan kräver något mycket grundläggande – att få åldras i en miljö där hon blir sedd och kan interagera med andra människor på samma villkor som hörande personer.
Eskilstuna kommun har en omsättning på omkring fyra miljarder. Merkostnaderna för att erbjuda Margaretha Sjöberg och andra döva ett specialanpassat äldreboende på annan ort borde vara modesta i sammanhanget.
Det är dock inte första gången Eskilstuna kommun stretar emot in i det längsta när medborgare i utsatta situationer begär service som inte passar in i de uppsatta ramarna. Minns paret Kojefors som tidningen rapporterade om i våras. De skiljdes åt när Gunnel Kojefors behövde flytta till ett särskilt boende. Efter en tid av mycket medieuppmärksamhet lät kommunen dem till slut få bo tillsammans på Lagersbergsgården. Att det var valrörelse gjorde nog sitt till. Minns också rättsprocesserna över funktionshindrades rätt till personlig assistans.
I grunden handlar det här om synen på offentlig service – och på människor. Är den verksamhet som betalas via skattesedeln till för att ge medborgarna trygghet utifrån individuella förutsättningar och preferenser? Eller är det ett system som emellanåt tillåts leva sitt eget liv, utan kontakt med människors verklighet?