I våras berättade Eskilstuna-Kuriren att den styrande majoriteten övergett målet om mindre barngrupper i förskolan. Dåvarande ordföranden i barn- och utbildningsnämnden, Johan Nilsson (S), tog dock lätt på kritiken. Han förklarade att förskolornas avdelningar ser annorlunda ut nu än när målet formulerades.
Nilsson menade att det är lättare att jämföra med hur det ser ut i övriga landet om man i stället för antalet barn per grupp mäter hur många barn det går på varje pedagog, den så kallade personaltätheten.
Mätning av personaltätheten gör att Eskils-tuna hamnar något över riksgenomsnittet än vid mätning av barngruppernas storlek. Eskilstunas förskolor har en personal- täthet på 5,5 barn per pedagog, snittet är 5,3.
Kritiken mot upplägget ute på förskolorna kvarstod dock efter mätpiruetten. Inte minst kritiserades den så kallade hemvistmodellens utbredning. Modellen innebär att avdelningar slås ihop och fler vuxna ska ta hand om fler barn. Inget tyder på att det är bra sett ur barnens perspektiv.
Med det nya sättet att mäta ser det alltså bättre ut i statistiken. Men som Eskils- tuna-Kuriren berättat har kommunen mätt fel. Man har räknat in personal i statistiken som inte ska vara med.
Utöver barn- och utbildningsförvaltningens centrala vikariepool har flera förskolor i Eskilstuna sina egna vikariepooler. Det är personalen i de sistnämnda som felaktigt räknats in i statistiken.
Enkelt uttryckt har kommunen räknat med vikarier som går in och täcker upp det personalbortfall som blir när ordinarie personal är tillfälligt sjuk, på utbildning eller vabbar.
Vem som helst inser att det inte ger någon ökad personaltäthet ute på förskolan om en pedagog är sjuk och en annan rycker in i stället. En normal personalstyrka på tre pedagoger är fortfarande bara tre med två ordinarie och en vikarie.
Det är bra att kommunen medger fel och ska räkna om. Men gårdagens avslöjande gör att medborgarna inte är ett dugg klokare om hur det ser ut i förskolan, oavsett vilken mätmetod som används. Det är olyckligt att kommunen har ett så dåligt grepp om en av sina stora verksamheter. Det enda som är helt säkert är att antalet platser inom barnomsorgen inte räcker till.
Med så dålig överblick är det svårt att veta hur, när och var man ska sätta in åtgärder och extra resurser.
Den politiska ledningen har haft som mål sedan 2005 att barngrupperna ska minskas. Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet gick till val på det 2010. 2011 skrev majoriteten i årsplanen att målet om 17,5 barn på avdelning skulle nås 2014.
Därefter övergavs målet/vallöftet i smyg. Beslutet redovisades först när tidningen upptäckte saken och konfronterade politikerna. De presenterade då ett annat sätt att mäta personaltäthet, siffror som alltså visat sig vara friserade.