En del av landets högsta bankchefer tycks ha svårt att förstå varför en samhällsekonomiskt ansvarsfull politik innebär att även stora banker utsätts för krav och restriktioner som påverkar deras handlingsutrymme och vinstmarginaler.
Det som inträffat i en rad länder, ifråga om snabb expansion av utlåningen till fastigheter, otillräckliga kapitalbuffertar i bankväsendet och åtföljande krisförlopp, borde annars, kan man tycka, ha fått även de mer framfusiga bankcheferna att stilla sig. Men så är det inte, i vart fall inte på Swedbank.
Bankens chef Michael Wolf använde presentationen av en delårsrapport med ökade vinster till att angripa regeringen, och närmare bestämt dess skärpta krav på banksektorn, där regeringen skaffat sig stöd av en ovanligt bred riksdagsmajoritet.
Han gjorde det dessutom genom att ganska demagogiskt blanda ihop två olika saker, och menade att det inte går att lösa bostadsbristen med restriktiva åtgärder mot banksektorn.
Nej, vem har påstått det? Vad det handlar om är ju att om en alltför lättvindig utlåning är det som håller uppe takten i byggandet av småhus och andra lägenheter så kan visserligen en kortsiktig effekt vara något större tillgång på bostäder. Men om samtidigt många människor köper hus med för små säkerhetsmarginaler så ökar hela samhällets sårbarhet för att prisfall på bostadsmarknaden skadar konjunkturen, arbetsmarknaden och i värre fall även stabiliteten i själva bankväsendet.
Såväl bankkrisen då 80-talsbubblan sprack i Sverige omkring 1990-91 som senare års fataliteter i USA, Storbritannien, Spanien och andra länder är påminnelser om att en grund för en långsiktigt hållbar ekonomisk utveckling måste vara stabila banker med goda säkerhetsmarginaler och en utlåning som inte leder till att det blir vanligt att människor är så skuldsatta att de inte klarar av räntehöjningar eller vanlig konjunkturvariationer.
Kan det riktas kritik mot de senaste årens åtgärder för att minska riskerna för svåra störningar från bostadsmarknad och bankväsende så är det att en del saker gjorts för sent och med för stor tvekan, samtidigt som skattesystemet fortfarande i allt för hög grad stimulerar skuldsättning och motverkar investeringar med eget riskvilligt kapital. Att de så kallade riskvikterna – som avgör hur mycket kapital banker och bostadsinstitut måste ha som buffert vid långivning till bostäder– så länge var så låga var ett riskabelt misstag som först med tiden börjat rättas till.
Att bankerna dessutom enligt Anders Borgs politik, som har nästan hela riksdagen som understödjare, innebär ytterligare ökade kapitalkrav på bankerna innebär att deras möjligheter att ta för stora risker på skattebetalarnas bekostnad minskar genom bland annat de så kallade kontracykliska buffertar som Michael Wolf klagar över.
Vad han och andra kritiker inte lika gärna talar om är att detta slags statliga försiktighetsåtgärder, samtidigt som de försvårar att ge höga aktieutdelningar genom hävstångseffekter på ett litet kapital, i andra ändan också stärker bankerna genom att deras stora soliditet i en internationell jämförelse sänker deras upplåningskostnader och gör dem mer konkurrenskraftiga. Den minskade risken i banksektorn stärker dessutom Sveriges goda kreditvärdighet då det gäller statlig upplåning, något som vi alla kan ha nytta av.
Ett problem som däremot finns kvar, även om det lindras genom ökade riskvikter för bostadslån, är att kreditgivningen till näringslivet drabbas för mycket den dag risker för bostadsbubblor framtvingar en tidigarelagd räntehöjning. Grunden för dessa problem finns dock inte i bankreglerna utan i kapital- och företagsbeskattningen.