Sydafrika under apartheid var utan tvekan ett både moraliskt och politiskt problem för en rad västländer – och delar av näringslivet. Moralen blev gång på gång svagare än andra hänsyn, detta bör man lära av i stället för att förtränga historien. På ett sätt var Sydafrika en parallell till de arabiska monarkierna under senare tid, värderingsmässigt är de motpoler till USA och Västeuropa, men geopolitiska, ekonomiska och energiförsörjningsmässiga skäl gör att det finns omfattande förbindelser.
I Sydafrikas fall fanns en dimension till. Styret var en perverterad version av de västerländska samhällena, understödd av en perverterad teologi i reformerta kyrkor. Allt underordnades en extrem, rasbaserad form av kollektivism.
Det blev åsiktsskillnader också i Sverige. Men inte som i London. 1967 orsakade vapenexport till Sydafrika en konvulsion i den dåvarande socialdemokratiska regeringen, där premiärministern Wilson tagit ställning mot vapenförsäljningar. En rad ministrar, som senare premiärministern Callaghan och försvarsministern Healey, ville ändra linje om utrustning till krigsfartyg. Förutom industrijobb handlade det om att Sydafrika tillät att ett brittisk flottbas fanns kvar nära Kapstaden, något som med den tidens teknik var viktigare än i dag. Wilson genomdrev sin mer restriktiva linje, men den konservative efterträdaren Heath ändrade kursen och utlöste åratal av infekterade debatter.
Genom opinionsbildare som Herbert Tingsten på Dagens Nyheter och Gunnar Helander, senare domprost i Västerås, uppstod ett brett svenskt engagemang. Det verkliga politiska stödet för Sydafrikas härskande parti var begränsat till marginella smågrupper. I högerpressen var det egentligen bara en tidning, i Ängelholm, som gav stöd till de styrande i Sydfrika. Det fanns ingen motsvarighet till Sovjetdiktaturens svenska stödparti och understödsorganisationer.
Men i näringslivet uppträdde särskilt Atlas Copco och andra som sålde till gruvindustrin efter det mönster som senare upprepats i affärer med Iran, Sudan, Irak på Saddamtiden och andra. En del gjorde dock som FP-ledaren Sven Wedén i Eskilstuna och hans tångfabrik, och avstod från exportorder från Sydafrika.
Partipolitiskt fanns inga sympatier med Sydafrikas rasideologi, men det var delade meningar om både princip och effekt då det gällde ekonomiska sanktioner. Det första steget, investeringsförbudet, underlättades när kärnkraftsfrågan ledde till regeringsskifte 1978. I FP-regeringen Ullsten kunde handelsministern Cars skaffa nödvändigt parlamentariskt stöd från S. Frågan hakade inte upp sig på ett moderat, näringslivsinspirerat motstånd, i en trepartiregering.
Om bredare handelssanktioner fanns ännu mer konflikt, även med en av dogmerna i den traditionella utrikespolitiken, att Sverige bara skulle följa FN:s Säkerhetsråd i fråga om sanktioner.
Med tiden ändrade partierna, inte minst S, uppfattning. När beslutet togs i mitten av 80-talet sade bara Moderaterna nej.
Detta är inget skäl för att Fredrik Reinfeldt, som inte var med på 80-talet, skulle utebli från minneshögtider i Sydafrika. Hundratals andra företrädare för länder och regimer av diverse slag skulle i så fall utestängas på långt mer rimliga grunder.
Däremot har näringslivet, ännu mer än Moderaterna, en läxa från Sydafrikafrågan som rätt många fortfarande behöver stava på.