Byta försvarsminister är inte fel. I försvarspolitiken behövs omtag. Den linje som följts sedan 1990-talet är genomförd, men den säkerhetspolitiska situationen och brister i försvarsförmågan motiverar nytänkande. I sådana lägen kan ministerskifte underlätta.
Sten Tolgfors har väl själv tänkt i sådana banor. Det finns inget skäl att tro att han talar osanning om att han sedan en tid varit inställd på att sluta som försvarsminister.
Nu har det hänt på helt annat sätt. Han är offrad för att härvan med de saudiska affärerna inte ska bli en långvarig belastning för hans parti. Det säger inte att Sten Tolgfors själv nödvändigtvis gjort något för att dölja viktiga sakförhållanden från riksdagen eller visat oförmåga i att hålla ordning på underlydande myndigheter. Sådant kunde ju vara orsak till att statsministern avskedade honom, för att med en kort och brutal process skydda partiet från att behöva släpa på Tolgfors som minister medan sanningen steg för steg klämdes fram i riksdagens konstitutionsutskott. Det är bara det att den beskrivningen är lika obevisad som den är politiskt suggestiv.
Till det störande med hela denna affär hör att det inte blir så mycket besked att dimmor skingras annat än punktvis. Klart är att det grundläggande och offentliga avtalet med Saudiarabien är från den socialdemokratiska tiden och skrevs på 2005. Lika klart är att ministären Reinfeldt fullföljt linjen från 2005, och att två av regeringspartierna där fått foga sig i den politik som från 2005 haft brett stöd i riksdagen.
Men vad som hänt mellan försvarsdepartement, utrikesdepartement och underlydande myndigheter däribland Totalförsvarets Forskningsinstitut (FOI) är trots en del pikanta avslöjanden i radio och på annat håll fortfarande väldigt dunkelt. Att det är just Tolgfors som gjort bort sig och fått gå har blivit en etablerad förklaringsmodell.
Men den kan vara fel. Exportfrämjande verksamhet är inte försvarsministerns ansvarsområde, inte heller utrikespolitiken gentemot Saudiarabien.
Andra statsråd kan ha haft viktiga roller, än så länge okända, och ha agerat försvarligt eller oförsvarligt. Att något gick allvarligt snett står tämligen klart, annars är frågetecknens antal det mest påfallande.
Dessutom kan tjänstemän i vissa delfrågor faktiskt ha opererat på egen hand, utan förankring i regeringsbeslut. Sten Tolgfors kan vara inte bara syndabock, utan en syndabock som offrats utan att ha förtjänat det slags avgång som tydligen blev enda utvägen.
Konstitutionsutskottet kan framför sig ha en del intressanta och för framtiden nyttiga genomgångar av hur det egentligen gått till med det reella utövandet av regeringsmakten. Vad har departementens tjänstemannanivåer under årens lopp kunnat göra utan regeringsbeslut? Denna och andra frågor vidgar perspektivet att bara se på Sten Tolgfors kan leda väldigt vilse.
En bakgrund till de vapenaffärer som skett är de handelspolitiska umgängesformerna med despotiska oljestater. Det politiska ansvaret där, liksom för vapenexportkontrollen, ligger inte på försvarsministern utan på ett statsråd i utrikesdepartementet. På den taburetten satt Sten Tolgfors bara ett knappt år 2006-07. Sedan dess är handelsministern, som turnerat i Libyen och Syrien, inte Sten Tolgfors utan Ewa Björling (M).