Framtidens finansiering av vårt välfärdssamhälle bygger på att en större andel av befolkningen i arbetsför ålder jobbar, att vi arbetar mer och längre. Då finns det inte tid för tvådagarsbakfyllor, eller långa sjukskrivningar till följd av alkoholrelaterade sjukdomar.
Bland attitydundersökningar och studier om svenskarnas alkoholkonsumtion finns det en hel del som pekar i rätt riktning. I går presenterades en sådan. Centralförbundet för alkohol- och narkotikaupplysning, CAN, uppskattar årligen bland annat hur många niondeklassare som druckit alkohol det senaste året. För 2010 uppmättes den lägsta nivån på 40 år. 45 procent av pojkarna och 41 procent av flickorna hade inte druckit någon alkohol alls. Det är en glädjande trend, inte minst med tanke på att vi vet att sambandet mellan tidig debut och senare riskkonsumtion är starkt.
Det är skrämmande lätt för väldigt många ungdomar att få tag på alkohol, vilket tyder på att en stor del av dem som inte druckit alls, gjort ett medvetet val. Även andelen niondeklassare som rökt cigaretter och prövat illegala droger har minskat med några procentenheter.
En annan positiv förändring är inställningen till den svenska alkoholskatten som mätts av SOM-insititutet i Göteborg. För sex år sedan ville 56 procent att den skulle sänkas. I år tyckte bara 20 procent att det är en bra idé att försämra ett av alkoholpolitikens vassaste verktyg.
Fortfarande ligger den svenska alkoholkonsumtionen en bra bit över nivåerna i mitten på 1990-talet, men de går stadigt neråt sedan toppåret 2004. Enligt undersökningen från Sorad vid Stockholms universitet tyder mycket på att det är just bland yngre som konsumtionen minskar. Och Sorad noterar, precis som CAN, att det framför allt är yngre män som dricker mindre.
Det är förstås alldeles för tidigt att luta sig tillbaka. Det offentligas kostnader för supandet är skyhöga. Både i utgifter för vård och rättsväsende, och i uteblivna skatteintäkter när människor inte jobbar till följd av tillfälliga bakfyllor eller långvarigt missbruk.
Men det finns skäl att se optimistiskt på framtiden. Om trenden håller i sig, kommer allt fler ungdomar, unga vuxna, och sedan inte längre så unga vuxna, allt oftare säga: ”Tack, men jag jobbar.”