Parterna har mötts i att ta rimlig hänsyn till varandras önskemål. Det var en onödig konflikt. Den borde leda till eftertanke på flera håll. Som ibland är fallet fungerade i och för sig konfliktvapnen, så till vida att när insatserna blev avsevärt höga blev de inblandade tillräckligt rädda – och kompromissviljan blev då starkare än enstörigheten. Men det är bättre att hitta rätt avvägning utan konflikters kostnader och militanta ordsvall.
När det blev klart, med några tillägg till kollektivavtalet om regelverket vid tim- och visstidsanställningar, talades en del om att detta avtal skulle kunna bli modell för helt andra avtalsområden. Det är en rätt osannolik förhoppning. Knäckfrågan bakom konflikten är så speciell för tidtabellsbunden trafik.
Den viktiga motprestationen fackförbundet SEKO åtagit sig för att bland annat få bort Veolias varsel om uppsägningar för övergång till deltid är att lova medverka till arbetsscheman med "en effektivitet på 96-98 procent på arbetstidsuttaget". Varifrån kommer procenttalet? Jo, en lokal klubbordförande hade manuellt lagt schema för att visa att 98 procent kunde uppnås, om man inte lät sig bindas av ett mindre väl fungerande dataprogram för bemanningsplanering.
Medlarna tycks ha tillgodosett arbetsgivarsidans centrala önskemål genom att anknyta till förslag från löntagarsidan. Ändå har saken tydligen diskuterats i månader utan resultat, varefter Veolia gjorde det som med säkerhet kunde leda till konflikt, och stora återverkningar för relationerna på arbetsmarknaden. Nästan en fjärdedel av Öresundstågens lokförare och tågvärdar varslades om uppsägning, i flertalet fall för att ges deltid i stället för heltid. Vad som föregått detta förblir dolt bakom konfliktdammet. Men en högst reell fråga om att kunna lägga schema så att det inte blir för mycket arbetstid utan tåg i trafik har av allt att döma skötts illa.
Det som överenskommits på järnvägsområdet är dock svårt att överföra till handel, sjukvård, industri eller restauranger. SEKO har åtagit sig att betala ur all tågpersonals löneutrymme för att timanställda lokförare och tågvärdar alltid ska få genomsnittslön för respektive yrkesgrupp. Kostnaden är dock bara en och en halv tusendel av lönesumman. Yrkena har ju egenskaper som gör att timanställda med låg kompetens och behov att skolas in knappt kan förekomma. Man får inte vara lokförare utan att kunna köra lok och ha all säkerhetsutbildning det kräver.
En sådan uppgörelse är närmast omöjlig att överföra till många andra slags verksamheter, där också Veolias åtaganden om 90 procent fasta heltider kan vara svåra att få ihop med produktionens villkor.
Tågkonflikten bör ha påmint arbetsgivarsidan om att ett bryskt, orealistiskt beteende kan ställa till stor oreda. Men målkonflikterna för arbetstagare och arbetsgivare om visstidsanställningar i andra yrken ligger annars kvar som förut. För snäva regler kan låsa fast fler i arbetslöshet och i andra fall göra att egenföretagande blir enda alternativet. För stor rörelsefrihet för arbetsgivarsidan kan å andra sidan vålla otrygghet och driva bort personal till andra branscher.