Det var inte lätt att urskilja någon regeringspolitik för 2014-18 under gårdagens debatt i riksdagen.
Vad blir det med en alliansregering till? Dunkelt.
Om det blir en socialdemokratiskt ledd regering – stödd på V och MP? Om möjligt ännu dunklare.
Med ett regeringsunderlag över blockgränsen? Det vill just ingen tala om.
Det är högsäsong för taktiktänk och profilfixeri.
Av detta blev det en del rätt halsbrytande positioneringar i debatten i går. Det är en smaksak vad som låter mest skruvat: Mikael Damberg (S) som entusiast för näringslivets konkurrenskraft?
Eller Jimmie Åkesson (SD) som nyfrälst anhängare till de kommunalfackliga kraven på rätt till heltid i offentlig sektor?
Gustav Fridolin (MP) som småföretagens särskilda vän? Och så har ju statsministern sin partiexpedition och sina kampanjmakare som en smärre kvarnsten för trovärdigheten. Nu ska de kalla sig arbetarparti igen
Fredrik Reinfeldt har en kompetent finansminister, som gjort åtskillig nytta även om han ofta varit föga moderat i kulören. Men nu är det för lite Borg och för mycket av partisekreterartänk på moderatkanten.
Men effektiv i debatten var Fredrik Reinfeldt i alla fall i ett avsnitt, när han tryckte dit Mikael Damberg (S), som i hög grad är den som anger linjen och sätter tonen i det partiet.
Socialdemokraternas mycket Dambergska upplägg-ning är att tala vitt och brett om några mindre delar av deras budgetalternativ, där en del ekonomiska påslag är försök att sprida ett intryck att Centerpartiet inte står upp för landsbygden – och Folkpartiet liberalerna inte för skola och högre utbildning.
I båda fallen är det taktikbestämda budskap som faller ganska platt, Jan Björklund och Annie Lööf hade inte svårt att parera de stötarna.
Men dessutom innebär, som statsministern påpekade, den Dambergska uppläggningen att man från S-sidan metodiskt försöker undvika att tala om det som inte passar i S-taktiken, nämligen vad huvuddelen av deras verkliga utgiftsförslag är och vilka skattehöjningar som ska genomdrivas för att betala dem.
Om detta med Sveriges konkurrenskraft som industri- och exportnation och välfärdssamhälle ska vara på riktigt, och inte en Dambergsk piruett som är prydlig i början av riksdagstal, så behöver landet ett skattesystem som stärker ekonomin, underlättar investeringar och framför allt gör det lönande att arbeta.
Det är just i den delen som det särdeles taktiksnillet Mikael Damberg måste bära en stor del av ansvaret för att hans parti nappat på en invit från SD-ledningen och nu, i enlighet med SD:s taktiklir, med fyrpartiutspel angriper att budgeten gör att något färre yrkesarbetande med måttliga inkomster ska behöva betala den hårda höginkomsttagarskatten på varje extra arbetsinsats.
När Damberg och hans MP-vänner går SD-vägen i den frågan gör de dessutom raka motsatsen till det som var S-politik när Kjell-Olof Feldt (S) och Anne Wibble (FP) en gång städade upp skattesystemet med den stora reform som var början till den svenska uppryckningen och framgången.
Politiken behöver inte vara som i debatten i går, det är många frågor som skulle må bra av breda och rejäla grepp.
Det var mycket tal om energiförsörjningen i går, fast det ledde inte till något konstruktivt.
Majoriteten för att om några år bygga nya kärnkraftverk då de äldsta blir föråldrade finns där, men den blockeras av att Stefan Löfven har svårt att få hela sitt parti med sig.
Det skulle kort sagt vara bra om fler riktiga frågor diskuterades mer före valet, och om det blev färre konstlade ståndpunkter där somliga försöker se ut som om de är bättre än sina svagare sidor.