Efter Natos toppmöte i Chicago i helgen står det klart: Sverige knyts närmare organisationen. Ett nytt samarbetsforum skapas för länder som inte är medlemmar i Nato men som deltar i internationella insatser. I toppmötets deklaration står också att Natos partnerländer – som Sverige – ska i ökad utsträckning delta i "träning, utbildning, och övningar, däribland med Natos snabbinsatsstyrka".
Utvecklingen är naturlig. Det finns ett brett politiskt stöd i Sverige för deltagande i internationella militära operationer under Natos ledning. Det förutsätter samövning med Nato-länder och insyn i organisationens beslutsprocesser.
Vissa svenska politiker kallar det att smyga Sverige in i Nato. Kritiken kommer i huvudsak från Vänsterpartiet, Socialdemokraternas vänsterflank och vissa miljöpartister. I förra veckan gjorde dock Centerpartiet ett debattinlägg med samma budskap.
Samarbetet med Nato har tillkommit utan någon bredare diskussion i Sverige, skrev de utrikes- och försvarspolitiska talespersonerna Kerstin Lundgren (C) och Staffan Danielsson (C) på Svenska Dagbladets debattsida. De uppmanade regeringen att under toppmötet i Chicago påtala Sveriges militära alliansfrihet.
Centern vill även att försvarsministern snarast tillsätter en försvarsberedning som analyserar Sveriges försvars- och säkerhetspolitiska samarbeten. "Sveriges framtida försvar är en fråga som är alldeles för viktig för att drivas igenom i slutna rum på internationella toppmöten" skriver Lundgren och Danielsson.
Centerpartisterna tycks inte alltid veta vilket ben de ska stå på. De invänder inte mot det samarbete med Nato som Sverige har i dag. Inte heller beskriver de möjliga risker med ytterligare steg i den riktningen. Några argument mot ett fullständigt Nato-medlemskap presenteras inte heller.
Detta är kännetecknande för en stor del av Nato-motståndet i Sverige. Talet om smyganslutning till Nato är också svårt att ta på allvar, särskilt inte när kritiken kommer från ledamöter av Sveriges riksdag och dessutom från ett regeringsparti.
Förändringen av säkerhetspolitiken står i klartext i utrikesdeklarationen. Skrivningen om att Sverige är alliansfritt försvann 2009. 2010 slog regeringen fast något som i praktiken varit självklart länge, att medlemskapet i EU innebär att Sverige är med och tar ett solidariskt ansvar för Europas säkerhet. Om ett EU-land blir militärt angripet får det svenskt bistånd och samma stöd förväntas från andra EU-länder om Sverige angrips. I årets utrikesdeklaration står det att Sverige vid sådana situationer "ska både kunna ge och ta emot stöd, såväl civilt som militärt".
Dessa skrivningar har tillkommit med Centerns medverkan och det har funnits gott om tillfällen för partiet att säga stopp och belägg.
Men trots att ingenting har skett i smyg har kritikerna en poäng: De politiker som står bakom denna utveckling av Sveriges säkerhetspolitik bör kommunicera det tydligare gentemot medbogarna – och öppna för medlemsansökan i Nato.
I opinionsmätningar säger en stor majoritet av befolkningen nej till ett svenskt medlemskap i Nato. Lika stor majoritet stöder samtidigt Sveriges konkreta militära insatser under Natobefäl och den folkliga uppslutningen bakom EU-medlemskapet är lika starkt.
Ett och annat behöver klaras ut här.