Den stora smällen som drabbat svensk samhällsekonomi har träffat exportindustrin, därifrån sprider sig återverkningar ut i andra sektorer. Ska skadan repareras måste det internationellt konkurrerande näringslivet komma igen och leda uppgången. En del produkter – och förmodligen en del företag, även enstaka stora sådana – kommer att behöva ersättas av nya produkter och nya företag.
Näringslivsklimat, investeringsklimat och en arbetsmarknad som är rörlig nog för att klara omställningen är nyckelfrågor. Skattepolitik och mycket annat bör ha den utgångspunkten – annars blir det svårt att bevara en stabil ekonomisk grund för utbildning, social trygghet och annat. Samtidigt är det väldigt stor risk att valdebatten snedvrids av en tävlan om att hålla sig väl med en handfull närsynta intresseorganisationer som tros vara kapabla att skrämma bort väljare från sådana partier som inte matar dem med nya miljardlöften.
Verkligheten efter valet kommer i stället att vara att statsfinanserna skall tillbaka från underskott till ett visst överskott, i takt med att export och jobb återkommer och kapitalmarknaderna kommer i balans efter de bankkriser som inträffade 2008 och som kan fortsätta på en del håll i Europa under 2009 och 2010. Även om statsfinanserna till stor del rätar upp sig själva i en konjunkturuppgång blir mandatperioden 2010-14 en mycket olämplig tid för omfattande löften om sådant som inte passar in i hanteringen av politiska huvuduppgifter. Till dessa hör att få igång arbetsmarknaden och företagandet, att investera för att komma från klimat- och andra miljöhot och att gå vidare med uppryckningen i skola och högre utbildning
Men det är i helt andra frågor som intresseorganisationer sätter störst press på både regerings- och oppositionspartier. Husbeskattning, felriktade kommunalstöd och pensionärers ekonomi kan bli frågor där det blir tävling om att göra mest fel – och därmed minska utrymmet för de åtgärder som är viktigast för att få igång ekonomin. En sådan valrörelse, anpassad efter de mest högljudda miljardkrävarna, kan göra det mer troligt med färre jobb, nedtryckta bostadspriser, förlängd kris i kommunal ekonomi och lägre pensioner. Särintressen som skadar en långsiktigt hållbar ekonomisk politik undergräver med tiden även sina egna medlemmars och klienters ekonomi eller sociala trygghet.
De fyra partierna i alliansregeringen lär ha en ekonomisk arbetsgrupp på gång, under finansministerns ledning. Där borde uppgiften bland annat vara att bli överens om en viktig sak: Ingen av de fyra – och det gäller KD också! – ska under det kommande året låta sig utnyttjas av de intresseorganisationer som är ute efter att få ett parti att ställa ut löften för att sätta tryck på de tre andra att följa efter och undergräva regeringens ekonomiska strategi.