Det de inte vill höra kommer de inte att höra. Så mycket mer gärna kommer de att lyssna till ett av budskapen, att höja skatterna. Detta kommer de att suga åt sig, eller med stora åthävor ta avstånd ifrån. De reaktionerna kan professor Lars Calmfors vänta sig från flera politiska håll, efter en DN-artikel i går, fylld med skattepolitiska förslag.
Diskussionen bör börja i annan ände: Vilka ekonomiska drivkrafter stimulerar skattereglerna? Där finns mycket kvar att göra, och mycket som bör bevaras, vårdas och återupprättas i tidigare skattereformer under 25 års tid.
Regler som mer främjar arbete och företagande stärker skattebaserna och ökar utrymmet att betala statliga och kommunala utgifter. Sätts pris på miljöförstöring och klimatskador motverkas just detta. Regler som medverkar till effektiv kapitalanvändning stärker investeringarna och motverkar misshushållning. Skatteregler som blir mer neutrala mellan branscher får samma slags positiva verkan som frihandel, subventioner undanröjs och ekonomin blir mer effektiv.
Förutsättningarna för fler jobb och stabila socialförsäkringar kan alltså ofta förbättras mer med reformer som ger skattesystemet sundare drivkrafter. Att höja skattesatser kan däremot vara mycket skadligt om det träffar arbete och företagens investeringar. De flesta mer samhällsekonomiskt välgörande sätt att stärka skatteinkomsterna möts dock ofta av ett förbittrat och resursstarkt motstånd från de intressen som själva har fördel av systemets avarter. De kommer att djupt ogilla flera av de mer konstruktiva delarna i Lars Calmfors förslagslista.
En del vill bara uppfatta det i Lars Calmfors artikel som kan läsas som ett behov att höja skatternas andel av BNP. Framräkningar av sådana höjningsbehov är inte ovanliga. Ofta bör de tas med flera nypor salt. Det är mycket som kan mötas med effektivare metoder och organisation, åtgärder som förebygger kostnader och det slags skattereformer som täpper kryphål, stimulerar arbete och gör ekonomin effektivare. Sjukvården har genom åren klarat ökade behov utan att behöva en särskilt mycket höjd andel av BNP.
Att vissa förändringar kräver ökade utgifter har Lars Calmfors däremot rätt i. Taken i några socialförsäkringar behöver höjas om de inte ska med tiden falla sönder. Försvaret kommer att bli dyrare. I skolan och på universiteten har det visserligen mest handlat om att redan stora resurser måste kunna användas bättre och ge mer kunskap för pengarna. Men en ny lönestruktur för skollärare och en vändning uppåt av årskullarnas storlek kommer att dra merkostnader även där.
Röda, gröna och bruna reflexer blir då att höja skatten på arbete och blockera skattereformer som effektiviserar kapitalanvändningen och främjar investeringar. Lars Calmfors idé går ut på att S och MP i stället borde närma sig allianspartier för en betydligt mer liberal skattepolitik inriktad på bättre drivkrafter i ekonomin.
Att han i följsamhet med S-formlerna då talar om en samverkan med främst FP och C försvagar realismen i förslaget. Snarare borde det vara för Folkpartiet och Moderaterna som det borde ligga nära till hands att visa positivt intresse, ifall S under Löfvens ledning överraskar med att följa några av Lars Calmfors råd.