Stort land tycker att det kan göra ett litet lands egendom värdelös, och inte betala ersättning. I Sverige har vi ett sådant fall att fundera över. Men det är märkligt tyst om saken.Oviljan att säga rent ut vad man anser om stor granne i söder är i största laget.
Energikoncernen Vattenfall är helägd av svenska staten - och har en dotterkoncern i Tyskland. Den satsningen har fått beklagliga följder, inte minst att svenskägda stora, brunkolseldade kraftverk släpper ut väldiga mängder koldioxid då de svarar för en stor del av baslastförsörjningen till det tyska elnätet.
Vattenfall har också andelar i tre reaktorer. Med en politisk kursändring gjorde Angela Merkels regering två av dessa anläggningar värdelösa. Ett av verken togs i drift 1984, och med fortlöpande underhåll och modernisering skulle det ha kunnat leverera ström i åtskilliga år till.
Men det fick driftförbud, rent politiskt betingat, med känsloreaktionen efter tsunamin i Japan som förevändning. Verket är med en nettoeffekt på cirka 1350 megawatt större än den största Forsmarksreaktorn. Sveriges ägarandel är 50 procent.
Vad tänker Angela Merkels regering betala för att ersätta de svenska skattebetalarnas förlust? Inte en euro!
Statsmakten i Tyskland försöker inte enas med berörda kraftföretag om en skälig uppgörelse. Kraftföretagen går till författningsdomstolen i Karlsruhe för att försöka skydda sig mot vad som får samma verkan som konfiskation utan ersättning.
Det är märkligt vad det hålls tyst om saken! Svenska regeringen tycks säga så lite som möjligt. Fredrik Reinfeldts och Carl Bildts partikamrat Angela Merkel har tagit ifrån Vattenfall miljardvärden. Det är på flera sätt politiskt känsligt, inte bara i relationerna mellan regeringar och mellan konservativa broderpartier.
Den 5 juli inledde Vattenfall, genom sitt dotterbolag, en rättsprocess mot tyska staten för brott mot grundlagens egendomsskydd. Om det har knappt ett knäpp hörts i Sverige.
Vattenfalls ledning ansåg det opportunt att inte ens skicka ut pressmeddelande. Anpassligheten inför tysk makt och tysk energipolitik är stor - inte bara då det gäller att i stor skala elda brunkol.
Nyligen lämnade också Vattenfall, tyst och diskret, in en ansökan om internationellt skiljedomsförfarande enligt en konvention om skydd mot utländska investeringar mot godtycklig konfiskation.
Det är svårt att närmare bedöma antalet miljarder tvisten gäller. Vattenfall håller siffrorna hemliga.
För hela energinäringen i Tyskland har det uppskattats till cirka 135 miljarder kronor. I detta har Vattenfall en mindre del.
Den reaktor som är störst och hade mest kvar av teknisk och ekonomisk livslängd är hälftenägd. Den var ur drift efter att en transformator gått sönder. En annan reaktor hade haft ganska stora tekniska problem och hade en kortare tänkbar utnyttjandetid. Men även med hänsyn till detta torde det vara ett tvåsiffrigt antal miljarder som tyska staten vill ta ifrån de svenska skattebetalarna.
Mellan Sverige och Tyskland, två EU-stater som annars ofta drar åt samma håll, borde detta slags tvister inte kunna finnas.
I en rättsstat som Sverige var det en självklarhet att den omdebatterade Barsebäcksstängningen skedde med ersättning från svenska staten till, den numera tyskägda, reaktorägaren.
När tysk inrikespolitik gör det bekvämast att blåsa svenska skattebetalare på miljardsummor är officiellt svenskt tigande och tystnad i pressen inga lämpliga reaktioner.