Sällan visas farorna med kompromisslöshet så klartsom i de återkommande budgetkriserna i USA. Nu är det dags igen. Vid årsskiftet träder ett tidigare beslut i kraft som automatiskt upp-häver tidigare lättnader i löneskatter och utlöser schablonmässiga nedskärningar i de flesta slags utgifter.
Tanken var att det skulle hjälpa till att samla tankarna, visa kompromissvilja och nå en hållbar etapplösning på budget- problemen.
Men låsningarna mellan å ena sidan det republikanska partiets majoritet i representanthuset och å andra sidan presidenten och senatsmajoriteten är nu i alla fall bara enstaka dagar från att ställa till med en svårartad oreda, trots de stora risker som de flesta ser.
Det angår i hög grad även oss. Kliver man i Washington över det som fått namnet det "finanspolitiska stupet" blir följden, om man inte snabbt efter nyår reder ut härvan i alla fall, en snabb och hårdhänt åtstramning i alldeles fel konjunkturläge. Både detta och den oroväckande signalen att politiken i världens mäktigaste land inte kan hantera en sådan situation kan få återverkningar på både export- och finansmarknader, och de motverkar då den globala återhämtning som annars är på väg.
Följderna i så fall för svensk export och svensk ekonomisk politik kommer att kräva ändringar i alla prognoser och nya åtgärder från både regering och riksbank.
Det finns ändå en synvinkel till på vad dramatiken i Washington fram till nyår har att säga oss. En förbenad ovilja till samförstånd och kompromisser över blockgränsen är ju inte okänd här heller.
I svensk politik finns å ena sidan en traditionellt god förmåga att lösa en hel del frågor med bred uppslutning och ömsesidiga eftergifter, men å andra sidan också en högljudd och ofta lobbyistinpiskad kultur av anklagelser och misstänkliggörande av alla som försöker lyssna och komma överens på en bredare bas.
I USA brukar högerflygeln i representanthuset och republikanernas så kallade teparty-falang med rätta pekas ut som särskilt rabiata och inriktade på att sabotera kompromisser. Bland annat finns i det partiet en självförstörande ovilja att över huvud taget höja någon enda skatt, oavsett vad helheten i skatte- och budgetpolitik blir.
I Sverige kan man jämföra med de gamla moderaternas häftiga angrepp på de skattereformer som medförde de stora sänkningarna av de förut extrema marginalskatterna på arbete.
På nuvarande oppositionshåll räcker det ju med att läsa Aftonbladet för att få prov på en propagandamentalitet och kompromisskräck som är tämligen jämförbar med USA:s teparty-radikalers.
Förutom att hoppas på att Obama och andra får ihop en uppgörelse kan vi komma ihåg att det mesta av allt det som gjort att Sverige rett ut en rad av de tidigare problemen, och nu är i ett bättre läge än andra europeiska länder, gjordes med majoriteter tvärs över blockgränsen, ibland i mycket bred enighet.
Regeringarna har haft olika färg, men skattereform och pensionsreform och mycket annat hade vi inte fått – om inte förmågan funnits att både vara oense och kompromissa.