På Harpsund var det "innovationsråd" i tisdags. Ämnet visar statsminister Löfvens sätt att närma sig näringslivets problem.
Metoden att bjuda några enskilda personer ur näringslivet till Harpsund är däremot ingen innovation. Den var smått kontroversiell redan på Erlanders och Strängs tid.
I tisdags som alltid sades det en del lagom polerade saker efteråt. Men det som på sikt räknas är annat:
Vill man att tekniska innovationer ska ge tillväxt i nya och gamla företag måste man ha ett företagsklimat där drivkrafterna för arbete och företagande är goda. De får inte längre sköljas bort av mycket starkare drivkrafter för att göra pengar på bubblor, skuldsättning och sicksackmanövrer förbi skattesystemen i olika länder.
Stefan Löfvens erfarenhet av de goda partsrelationerna i verkstadsindustrin kan leda till stor tonvikt på umgänge mellan storföretagsledningar, statsförvaltning och fackliga intressen, och på exportfrämjande subventioner, understödda av utrikespolitiska kontakter.
Men det tekniskt nyskapande har annan karaktär. Det oroar det bestående, människor byter arbete, produktion sker på nya sätt. Sådant kan ge stor tillväxt, bättre miljö, högre levnadsstandard och stärkta skattebaser. Men bara om handeln är fri. Skattesystemen behöver bli mer toleranta mot just förnyelse och investeringar, så att de inte gynnar gamla pengar och missgynnar nya pengar.
Om samtal på Harpsund kan ge något bestående av värde beror mycket om regeringen inser detta med de nya och de gamla pengarna. Utsikterna blev just inte bättre när Stefan Löfven inför mötet beskrev det som om problemen i näringsliv, utbildning och jobb dök upp efter 2006. Han upprepade till och med gnället att förra regeringen såg näringslivet som "särintresse" i stället för att samarbeta.
Sammanhanget borde Stefan Löfven känna till, och han borde skaffa sig bättre tal- och artikelskrivare. Tvisten mellan dåvarande finansminister Anders Borg och Svenskt Näringsliv om "särintresse" infekterades när regeringen sänkte bolagsskatten och ingrep mot den utbredda skatteflykten genom räntesnurror och bolag i hälarparadis. Det fick Svenskt Näringsliv att göra ett bottennapp och gå emot regeringen.
Skattefrågorna är centrala om det ska bli ett bättre innovationsklimat i stället för konstlade, skattebetingade spekulationer. Medan näringslivets tekniska och andra nyckelpersoner fortfarande beskattas med ytterst kraftfulla marginalskatter finns fortfarande betydande skatteförmåner för sådana beteenden bland rika och välbeställda, som inte är främjande för innovationer och produktion.
Sedan förra S-regeringens tid var revisorers skatteflyktsrådgivning oerhört skattegynnad, medan avancerade ingenjörers utveckling av produktionskapacitet straffbeskattades.
Det finns nu förslag om att ta itu med problemet att företag kan göra avdrag för låneräntor men saknar möjlighet till motsvarande avdrag vid finansiering av verksamheten med egna medel. Det snedvrider till lånefinansiering och motverkar investeringar med eget riskkapital.
Detta är en svårknäckt nöt, en reform kräver en rad kontroversiella följdbeslut. Det behöver tänkas på EU-samordning och mycket annat. Dagens regler gillas av många intressen som kortsiktigt vinner på sådant som bidrar till dåligt innovationsklimat.
Vid sidan av övningen på Harpsund berättade statsrådet Kristina Persson (S), med den anspråksfulla titeln "framtidsminister", om sina idéer på skatteområdet. Arbetsgrupper med folk utifrån ska studera behoven. I gårdagens DN efterlyser hon en översyn av skattesystemet. Persson vill ta ut högre skatt på andra skattebaser än arbete där skatten i stället kan sänkas.
Ambitionen är god. Men frågan är om Persson verkligen ror detta i mål. Och varför är det hon och inte finansministern som driver detta?
Det råder ingen brist på idéer på området. En enhetlig normalmomssats på 25 procent kan införas, det vill säga även på sådant som mat, tidningar, böcker och restaurangbesök. De sociala avgifterna för unga kan höjas liksom fastighetsskatten. Det skulle ge många tiotals miljarder till effektiva, tillväxtfrämjande skattesänkningar på arbete och kapital.
Dessa förslag är kända. De kräver inga expertutredningar och seminarier. Det som saknas är politisk vilja. Den kan dock uppstå i en parlamentarisk utredning, där alla riksdagspartier ingår.
Tillsätt hellre en sådan.