I riksdagen går det att bli invald. Men bara av väljare i allmänna val. En partistyrelse kan inte ställa sin nyvalda ordförande i riksdagens talarstol bara genom att utnämna honom dit.
Det finns inte, och ska inte finnas, en genväg förbi väljarna.
Det bör gälla även när Socialdemokraterna satt sig i knipa med sin partiordförande utan riksdagsplats, och måste ha en annan person som gruppledare i riksdagen. Om spelregler ändras för att de blir obekväma för ett stort parti är det ett oskick. En sådan löslighet kan dra fler med sig.
Stefan Löfven kunde besvärat sig att ställa upp i valet. Han hade haft mycket god chans att bli invald. Nu får han stå sitt kast.
Hans parti har kammarens största riksdagsgrupp. Det skulle vara konstigt om de inte i den kunde skaka fram gruppledare och andra talespersoner som kan sköta sig som huvudtalare i allmänpolitiska debatter, ställa interpellationer och möta statsministern i frågestunderna.
Det kan vara nyttigt både för Socialdemokraterna själva och för nyhetsrapporteringen att det kan vara olika ansikten i sådana sammanhang, och att mer än en är betrodd att tala för partiet. Den ensidiga fixeringen vid en enda ledargestalt per parti är bekväm för de lättjefulla, i partierna men även bland dem som rapporterar om inrikespolitik.
I verkligheten finns nästan alltid mer än en person med mycket stark ställning i ett riksdagsparti och förmåga att vid behov tala för partiet. Att Socialdemokraterna ett par gånger i rad hamnat i kandidatnöd vid ordförandeval är inget skäl att låsa sig ännu mer i föreställningen att det alltid ska finnas en, och endast en, ledare. Just denna ledarfixering har bidragit till Socialdemokraternas - och andras - interna bekymmer.
Eller är statsråden som inte tar vägen genom riksdagen ett argument för att även andra skulle få lyftas in i kammaren utan att vara valda? Det är inte jämförbart. Ett statsråd är ansvarigt inför riksdagen, och måste avgå om riksdagen uttrycker misstroende. En partiledare däremot är ansvarig inför en organisation utanför riksdagen. Det är sedan en annan sak att i ett parlamentariskt system som det svenska bör det normala vara att de allra flesta ministrarna hämtas ur riksdagen eller har erfarenhet av att ha varit folkvalda tidigare.
Tankar har funnits bland socialdemokrater att begära en specialregel i Riksdagsordningen för att få upp Stefan Löfven i talarstolen som ett slags adjungerad gästtalare i särskilt viktiga debatter. Tanken kan väntas falla platt. Väl är det.
Lärdomen av det som hänt är en annan. Fler som har förmåga att bli partiledare, ministrar och annat svårt bör ställa upp i riksdagsval och försöka få plats i kammaren. Andra bör inte ha så brått att avsäga sig när ministerposter förloras och statusen inte längre är på topp. Att inte en enda LO-ordförande ens försökte att bli invald 2010 var ett svaghetstecken.
2014 behövs fler starkare kandidater. Det gäller inte bara Socialdemokraterna. Flera riksdagsgrupper behöver förstärkning med bredd och erfarenhet.
Det är inte alltid så roligt att vara riksdagsledamot. Men det är viktigt och ansvarsfullt.