Ena sidan är stora konfliktytor inom en sådan ministär. Detta har tagits upp flera gånger här på sidan, och upprepas inte i just den här artikeln.
Men myntet har en annan sida – en hel del samstämmighet mellan de tre eller fyra partier som vill, och kanske kan, bli Stefan Löfvens regeringsunderlag. En stor vilja att göra socialförsäkringar mer generösa, och riva upp förändringar som kommit till under Göran Perssons budgetsanering och senare.
Att få öka utgifter och rulla tillbaka en del förändringar är kärnan i engagemanget för regeringsskifte. Utgifterna skapar samstämmigheten, inte hur de möjligen ska finansieras. Det är dessutom mycket sannolikt att behovet av mer skatteuttag främst kommer att drivas av utgiftsexpansion i försäkrings- och bidragssystemen, där man är vag eller tyst om vad det kan kosta. Utrymmet för det man talar mer detaljerat om, personalförstärkningar i offentlig sektor, blir snävare än vad valrörelsebudskapen kan ge intryck av.
Vissa förbättrade ersättningar i försäkringssystem finns det goda skäl för, som har bäring även för några av regeringspartierna. Detta är dock besvärligt att genomföra, då det hänger ihop med andra reformer som möter fackligt och annat motstånd. Ersättningsprocenten i A-kassan har sänkts för allt fler sedan taket frystes på Göran Perssons tid, en linje som sedan förblivit gällande i huvudsak, och med tiden fått alltför beska konsekvenser. Men vid en höjning behövs också nya regler om nedtrappning för att inte A-kassans karaktär av tillfällig omställningsförsäkring ska undergrävas. Detta är nu en kortsluten politisk fråga.
Så är det också med att takets nivå i alla försäkringarna medför en dold extra marginalskatt på arbete redan vid inte så väldigt höga inkomster, och därmed hör till det som kommer i konflikt med arbetslinjen. Detta är dock en dyr sak, ska den klaras behövs en finansiering, i realiteten nog en bredare uppgörelse över blockgränsen, och en sådan kan inte dikteras bara av LO.
Men hur som helst, från både S och deras mer eller mindre sannolika regeringskamrater på vänsterkanten, förespeglas ganska stora förändringar av ersättningarna, såväl taken som ersättningsprocenten och borttagna tidsgränser i sjukförsäkringen. Redan att göra en del av detta kan medföra utgiftsökningar på en hel del miljarder.
Hur många miljarder 2015, 2016, 2017 och så vidare? Och hur ska de i så fall betalas? V och MP gjorde i alla fall ett försök att redovisa en del av detta när riksdagen tog budgeten i höstas. De räknade väl lågt. Men de räknade i alla fall något.
Socialdemokraterna däremot var ensamma om att bara lämna streck i kolumnerna för 2015, 2016 och 2017. De färdas mot valet med släckta lyktor om både kostnader och finansiering för den grupp av deras vallöften som allmänt uppfattas som viktig och särskilt fackligt angelägen. Som förväntningarna på en del håll blåsts upp kan det bli ytterst påfrestande för dem att begränsa regeländringarna så att kostnaderna hålls tillbaka och sjukförsäkring och arbetslöshetsförsäkring inte börjar skena.
Men om kostnaderna ökar pressas den övriga budgeten. Det blir till att välja skattehöjningar. Vänsterpartiet huttlar inte med att löntagarnas inkomstskatter ska höjas rejält genom att ta bort jobbskatteavdrag.
Men Socialdemokraterna? Mörkläggningen, med de tomma tabellernas politik, vid budgetbehandlingen hösten 2013 är kvar än. Före valet vill de bara inte tala om hur det ska betalas.
De vill ju inte ha V:s skattehöjning, och ännu mindre vill de ha en del av MP:s.
Men vad är det då de tänker sig att göra? Om de nu ska stödja sig på rödgrönt underlag?