Den demokratiske senatorn Dianne Feinstein har gjort en berömvärd kraftinsats för mer klarhet om hur tortyr användes i CIA:s utfrågningar av fångar efter angreppet mot USA 11 september 2001. Huvuddragen har successivt avslöjats tidigare. De var en infekterad stridsfråga i USA:s inrikespolitik redan under George W Bushs andra mandatperiod.
Den republikanske senatorn John McCain, George W Bushs motkandidat i primärvalen 2000, motsatte sig då det som president George W Bush, ett par av hans ministrar och hans vicepresident godkände, och som de fortsatt att försvara. McCain blev som krigsfånge under Vietnamkriget själv torterad. Det bidrog till att hans omdöme var bättre än presidentens.
Flera slags mycket allvarliga överträdelser dokumenteras nu, och det gäller såväl delar av CIA:s verksamhet, särskilt 2002-05, som den dåvarande politiska ledningen. Den medgav användningen av några former av tortyr och försökte sedan vilseleda väljarna.
Den omfångsrika utskottsrapporten är inte en enkel partipolitisk aktion. Den är ett prov på ingående självrannsakan, för att förhindra upprepning och för att återupprätta värden som åsidosatts, Sådant är möjligt i en demokrati, och i USA sker det ofta genom kongressutskottens granskningsarbete.
Rapporten från Dianne Feinsteins utskott är skoningslös i klargörandet av konsekvenserna av CIA:s brutala hantering, som gällde 39 av sammanlagt 119 manliga fångar som myndigheten höll inspärrade kortare eller längre tid. En mindre grupp bland de 39 utsattes för ytterst plågsam och skrämmande behandling, ett stort antal gånger.
Det var inte bara brott mot USA:s värderingar, mot en FN-konvention, mot all rätt och anständighet, utan även förfelat. Uppgifter som spritts om vad som påståtts ha avslöjats om olika terrorplaner är i hög grad felaktiga. Främsta resultatet blev att USA:s egen utrikespolitik allvarligt motverkades. Relationer till flera allierade skadades. Länder som hjälpt till och upplåtit plats för CIA-fängelser hade skäl att känna sig bedragna. USA:s motståndare, såväl förtryckarregimer som terrororganisationer, kunde dra nytta av det som gjorts. Bland dessa regimer och organisationer finns sådana där tortyr används ofta och regelbundet.
George W Bush, som själv lät sig informeras på allvar först på ett sent stadium, bär ett stort politiskt ansvar. Hans egna memoarer, liksom de som vicepresidenten Cheney gett ut, är annars inte några slarviga utan delvis mycket intressanta böcker. I de här frågorna framstår de som direkt förljugna.
Till de många skador som vållats av Bushregeringen och CIA, främst 2002-05, hör också att förutsättningarna försvagats än mer för det redan tidigare så ihåliga arbetet med att internationellt få bort tortyren. FN-konventionen är konstruerad så att den är bekväm för länder där systematisk tortyr är en betydelsefull del av det politiska och juridiska systemet.
Den frivilliga möjligheten att medge FN-granskning av egna individuella ärenden har använts av i stort sett länder i Europa och Sydamerika och ett fåtal andra – i arabvärlden enbart av Tunisien, Algeriet och Marocko.
De länder där tortyr är mest allmän kan undandra sig all reell granskning. medan FN:s hantering av individuella ärenden främst riktas mot lindrigare förhållanden i fria länder med fungerande rättsstat. Över en tredjedel av sådana ärenden som lett till beslut avsåg Sverige och Schweiz.
En reform av denna konvention har nog blivit ännu mer svår att genomföra efter det som inträffade på Bush den yngres tid.