Det var snarare Vattenfall som styrde ägaren staten än tvärtom. Vattenfalls expansion på kontinenten var en dröm för en stark företagsledning med en statskassa i ryggen och föga närvarande ägare.
Vattenfalls fortsatta dubbelroll, som stor kraftverksägare och ägare av lokala elnät, var också sådant en stark företagsledning gillar.
I Sörmland kontrollerar Vattenfall stora delar av landskapets finmaskiga elnät – i flera hela kommuner, däribland Flen, samt i delar av landsbygd och mindre tätorter i Strängnäs och Eskilstuna kommuner, dock bara en mindre yta inom Katrineholm. Denna dubbelroll hade en mindre eftergiven ägare gjort slut på genom att dela företaget.
De olika sidorna av den misslyckade statliga styrningen av Vattenfall hänger ihop. Stegen i det kontinentala fossiläventyret hänger också samman.
Strategin tillkom på regeringen Perssons tid, och gick i arv till regeringen Reinfeldt. Den började med tysk brunkol – 77 procent av den el Vattenfall genererar på kontinenten kom 2011 från brunkolspannor – och fortsatte till holländsk fossilgas.
Det var inte en riktig strategi som till sist gick fel. Den var fel från början.
Felet uppstod inte plötsligt den dag 2009 då regeringen lät bli att hejda 97-miljardersköpet av det kommunala holländska fossilbolag som sedan blivit en förlustaffär i 15-miljardersklassen eller värre.
Det holländska affären inträffade i Reinfeldts och Olofssons tid. Fast det tagit åratal innan Svenska Dagbladet – och först därefter Socialdemokraterna – gjort stor sak av den är det en rimlig begäran att det blir ordentligt genomlyst hur den egentligen gick till.
Men då ska det också genomlysas hur det gick till när Perssonregeringen lät Vattenfall sätta sig fast i brunkolsgruvor och fossileldade tyska kraftverk med gigantiska koldioxidutsläpp.
Dessa utsläpp fortsätts nu med investeringar i storleksordningen 40 miljarder. Vattenfall är nu till stor del styrt av den tyska regeringens koldioxidtunga energipolitik, och har blivit en spelbricka i händerna på en regering med helt andra prioriteringar än den svenska. Det var en väldig tabbe att försätta en av svenska statens mest värdefulla tillgångar i det läget.
Men där är alltså en fråga till: När priset sätts på den nordiska elmarknaden gör sig inte efterfrågan från stora delar av landets yta gällande genom själv- ständiga köpares uppträdande. Stora delar av eldistributionen kontrolleras av Vattenfall, E.ON och Fortum, de tre energijättarna .
Statsägda finländska Fortum meddelade för tre veckor sedan att företaget överväger att sluta ha egna lokala nät. Vattenfall har dessa nät kvar, för att staten inte använt sitt ägaransvar och delat bolaget.
I Sörmland och på andra håll borde Vattenfalls lokala elnät få andra ägare, delvis kanske kommunala bolag. Men en stabil verksamhet som elnät bör också kunna må bra med pensionsförvaltande och liknande långsiktiga ägare.
Att få loss Vattenfall ur de kontinentala härvorna kan ta tid. Att skilja kraftverk och lokala nät från varandra kan göras fortare.
Det räcker inte med att fossiläventyren i Tyskland och Holland var ett dubbelfel, med bland annat brunkolselektriciteten från Jänschwalde (bilden). Det handlar om ett trippelfel i statlig bolagsstyrning: Vattenfall som kontrollerar elnäten i bland annat Flen och Nyköping – liksom delar av Strängnäs och Eskilstuna kommuner bör delas så att kraftverk och lokala nät skiljs åt
.