Men även om omvägen är onödig går det ju att rätta till felsteg genom att lägga stora delar av utredningsbetänkanden i Beatrice Asks papperskorg. Så har nu skett
Redan när justitieministern tog emot enmansutredningen där en lagman ville bli kvitt en stor del av nämndemännen framgick det att detta inte skulle tas väl upp av regeringen: "Det krävs", sade hon på försommaren 2013, "en bred majoritet i riksdagen för att göra större förändringar i nämndemannasystemet, eftersom förtroendet för rättsväsendet inte får skadas".
De små bitar som regeringen nu skickat till lagrådet är sådana som kan vinna stöd i riksdagen, och som snarare stärker än undergräver den svenska ordningen med betrodda nämndemän som deltar i dömandet. Denna är verkligen något att slå vakt om, inte något att inskränka eller avveckla.
Just genom nämndemännen har det undvikits att domstolarna blivit misstrodda av stora grupper laglydiga medborgare. Domstolsjuristerna är en specialiserad yrkeskår, med sociala förhållanden och politiska och andra värderingar som på inget sätt är genomsnittliga inom befolkningen i stort. Nämndemännen har i århundraden varit en folklig motvikt mot att domstolarna blivit maktredskap för en begränsad ämbetsmannaklass.
Förändringarna som nu föreslås är främst ägnade att skydda nämndemannaordningen från att bli misstänkliggjord utifrån de sällsynta fall där sådana som utses själva är eller blir brottsliga eller på annat sätt mycket olämpliga. En tidigare regel återinförs om att uppdraget är oförenligt med att vara i konkurstillstånd.
Domstolen ska obligatoriskt ta in utdrag ur belastningsregistret för dem som utses. De lagfästa kraven på sådant som omdömesförmåga, självständighet och laglydnad blir skarpare, de "får inte" åsidosättas, medan de i tidigare regel "bör" iakttas. Fullmäktige som utser ska se till att de som utses är kända för omdömesförmåga och självständighet, medan domstolen efter obligatorisk registerkontroll har att upprätthålla kravet på laglydnad.
Vad det sistnämnda innebär förklaras i den föreslagna motivtext riksdagen får ta ställning till. Smärre brott för länge sedan behöver inte vara ett hinder hela livet. Men även när det bara blivit böter kommer vanligen brott med fängelse i straffskalan att diskvalificera från nämndemannauppdrag. Det syftar, som Ask uttryckligen påpekar i lagrådsremissen, på sådant som snatteri, ofredande, rattfylla, ringa narkotikabrott och köp av sexuell tjänst. Det sistnämnda blir, om riksdagen beslutar enligt förslaget, en något maliciös, men i sak befogad, liten spark åt den allra högsta domarmakten, där det ju inträffade att en då sittande ledamot i Högsta Domstolen fick böta för just köp av sexuell tjänst – men skyddades av dåvarande justitiekanslern Lambertz, så att det aldrig blev ens en prövning av frågan om avsättning.
De risker för maktmissbruk eller skadat förtroende som kan uppstå i domstolar utgår endast undantagsvis från nämndemännen. Att deras närvaro skulle betyda en politisering av dömandet är en myt. Att skrået av yrkesjurister måste motivera sig så att de kan övertyga betrodda, med tiden allt mer erfarna, lekmän, är välgörande.
Politisering av domstolar är en tilltagande riskfaktor i många länder, men uppstår genom en del lagars uppbyggnad och genom svällande självsvåldighet och ideologisk aktivism bland yrkesjurister.