Ledare: Turkiets väljare stoppade Erdogan

De turkiska väljarna valde bort maktmonopolet. Vad Turkiet får i stället är ovisst, men det ser mer hoppingivande ut än på flera år.

Det viktigaste resultatet är bakslaget för regeringspartiet AKP. Dess mål var två tredjedelars majoritet i parlamentet. AKP hade då kunnat skriva om författningen för att omvandla Turkiet från parlamentarisk till presidentrepublik. Mer makt skulle samlas i händerna på president Recep Tayyip Erdogan som också är regeringspartiets faktiske ledare.

En sådan kvalificerad majoritet i parlamentet hade inte krävt två tredjedelar av de avgivna rösterna. Turkiets valsystem med proportionella listval och en tioprocentig spärr – den högsta i världen – gynnar stora partier.

Nu hjälpte inte det. Efter att ha kommit till makten 2002 och därefter gått framåt i de två följande valen backade AKP denna gång. Partiet inte bara missade sitt mål utan förlorade sin majoritet i parlamentet.

Det har sina förklaringar. Det islamistiska AKP hade tio goda regeringsår då det genomförde demokratiska reformer. Militären – som anser sig vara väktare av den sekulära kemalismen och som återkommande har blandat sig i inrikespolitiken och genomfört kupper – avlövades makt. Demokratiska reformer av strafflagstiftningen och rättssystemet genomfördes och vissa minoritetsrättigheter infördes.

De auktoritära tendenserna har dock alltid funnits där och 2012-2013 kom den stora vändningen. Samtidigt som korruption och annat maktmissbruk av AKP kom i daga och protester mot regeringen tog fart, tillgrep AKP polisstatens metoder. Journalister, fackföreningsledare, kurdiska aktivister och militärer fängslades i något som har sett ut som politiskt motiverade kampanjer.

Mot denna bakgrund riskerade stärkt presidentmakt bli det sista steget mot diktatur.

Ett problem var att den starka, organiserade oppositionen mot AKP länge bestod av främst två destruktiva krafter: Den ena är det sekulära etablissemanget inom statsbyråkratin och militären som mest vill värna sina privilegier. De företräds av det gamla regimpartiet CHP. Den andra är xenofobiska turknationalister som numera samlas i partiet MHP, även känt som Grå vargarna.

Den konflikten passade AKP utmärkt. Många kurder valde att lägga sina röster på AKP samtidigt som liberaler och socialister effektivt hölls utanför parlamentet genom tioprocentsspärren.

Men nu kan det ändras. Regeringspartiets bakslag orsakades till stor del av framgången för det ursprungligen kurdiska partiet HDP. Det lyckades nå ut utanför den kurdiska folkgruppen och samla en progressiv koalition liberaler, socialister, minoriteter och erövra 13 procent av rösterna.

Nu följer svåra förhandlingar om regeringsbildning. De fyra partierna i parlamentet – AKP, CHP, MHP och HDP – företräder sinsemellan oförenliga strömningar i den starkt polariserade turkiska politiken. Det hela kan mycket väl sluta med ett nyval.

Söndagens val har likväl visat att Turkiet inte måste vara fastlåst i en kamp mellan auktoritära krafter, att det finns politiska alternativ och att medborgarnas fria viljeyttring vid valurnan kan lösa upp maktmonopol även i detta land.