Så regeringen har goda skäl när den ber den nya tv-utredningen att söka efter alternativ. Invändningen har länge varit att det mest näraliggande är ett årligt anslag till radio och tv direkt ur statsbudgeten. Det skulle då öppna för årlig och närgången statlig styrning.
Men det finns andra utvägar. Varje företag i public service kan ges en fond som ska räcka en hel sexårig avtalsperiod. Enklare är att ersätta tv-licensen med en avgift som har en egen rad på skattsedeln i stil med begravningsavgiften, och som riksdagen fastställer för en längre period med indexering.
Direktiven till utredningen är fria från sensationer, de går inte ut på någon stor förskjutning från public service-tv till reklam-tv. Däremot ändrar tekniken förutsättningarna. Med internet och ett telenät där rörliga bilder kan sändas separat till varje hem och mobiltelefon, har inte bara gamla tiders monopol blivit föråldrat. Tv har förlorat den dominerande roll den hade förut. Fler kanaler är mindre inflytelserika.
Ändå förblir licensbetald radio och tv, som sänder på statens villkor, en avvikelse från huvudreglerna i ett samhälle med fri åsiktsbildning och fria medier. Att radio och tv som public service ändå är rätt allmänt accepterade beror på att den gamla tidens monopol är borta, men även på att dessa mediebolag är begränsade till radio- och tv-sändningar. Det sätter gränser för deras aktiviteter på internet. Att program är tillgängliga över nätet är självklart. Men meningen med licensen, eller dess efterföljare, kan inte få vara att finansiera helt andra medie-, förlags- eller affärsaktiviteter på nätet, som inte kommer ur programverksamheten.
Tanken har ju varit att en mångfald skulle uppstå inom ramen för de licensfinansierade programföretagen. Delvis har det blivit så, delredaktioner med olika ansvariga utgivare innebär att centraliseringen är mindre och möjligheterna att dirigera programinnehållet från direktörsnivå begränsade. Kanalkonkurrensen är däremot till stor del borta. Eko- och Rapportredaktionerna har en koncentrerad makt över nyhetsvärderingen i Sverige, dessutom med uppenbart Stockholmsperspektiv.
Utredningen borde vända en gång till på den gamla frågan om konkurrerande nyhetskanaler, med alternativen placerade i andra städer än Stockholm. Men om regeringen tänkt i de banorna hade den gett utredningen andra ledamöter. Nu har den centrala statsbyråkratin och de båda stora tv-bolagen satts att utreda sina egna villkor. Två av fem utredare har haft höga poster i kulturdepartement och radio- och tv-myndighet. Två andra är TV4:s tidigare mångåriga chefsjurist och Sveriges Televisions tidigare programdirektör.
Inga företrädare finns med för det breda allmänintresset hos tv-tittare, föreningsliv eller kulturliv. Riksdagspartierna är undanmotade till en referensgrupp. Det är rätt anmärkningsvärt.
Men de som inte bör klaga är Socialdemokraterna. Den överdrivna kärleken till icke-parlamentariska utredningar, där riksdagspartierna får se på från sidan, har regeringen övertagit från Göran Perssons tid.